Ni som läst mina tidigare blogginlägg vet nu vilka faktorer som grundlagt mig som person från barnsben. I vuxenlivet har jag berikats med fyra fantastiska barn och ett föräldraskap med oändliga nyanser.
Prestationsprinsessan har varit inblandad i utmattningarna jag gått igenom, absolut. Men de har inte bara orsakats av min vilja att alltid leverera 100% eller mer i allt jag tar mig för - inklusive att vara mamma.
Givetvis är det möjligt att en person med ökad känslighet och höga prestationskrav på sig själv är lite mer känslig för stressreaktioner redan från start. Men alla tillfällen då jag blivit sjuk, hade troligen vem som helst blivit det.
Jag vet att det jag skriver om skolan här kanske inte är så "PK" eller "smart" utifrån ett perspektiv där en företagare inte ska vara så politisk eller kritisk. Det är också därför jag varit för tyst, när jag var anställt i kommunalt bolag skulle skolan inte heller kritiseras.
Men jag tänker att det får vara slut med tassandet på tå nu. Det får bli som det blir. Det här är ju mitt "varför", det här är grunden till det som är Axis. Det här är det enda ärliga.
Vad som hände?
Det börjar bli allmänt känt att den svenska skolan sviker allt fler barn, speciellt barn med olika funktionsnedsättningar. Fler och fler varningsrapporter kommer om att svenska barn mår allt sämre och varför. TV program produceras och sänds, lärare blir utbrända och slutar, barn får "oroande frånvaro". Föräldrar orosanmäls, av skolan, till socialtjänsten för sin bristande förmåga att få barnen till skolan, BUP har evighetslånga köer, barn mår oerhört dåligt, föräldrar är hemma från jobbet, föräldrar blir sjuka och sjukskrivna för utmattning och vissa får helt sluta jobba.
Det kan bli så att barn tappar först lärlusten sen livslusten och till sist, snabbt eller långsamt kommer dödslängtan och ibland planerar barn att ta sitt liv. Oftast utan att du som förälder hinner förstå allvaret. Det här är också saker som börjar allt tidigare för varje år som går, fler och fler redan i lågstadiet.
Tro vad du vill.
Det är upp till var och en att tro och tycka vad en vill om allt det där, men för oss har det varit en verklighet att hantera i 15 år.
Det här har självklart präglat och påverkat mig mycket i allt från kunskap, erfarenheter och tillfällen då psyket inte klarat att både kriga mer eller mindre desperat för barns rättigheter att må bra eller överleva. Samtidigt med att sköta ett jobb eller ens vara en närvarande och bra förälder resten av tiden - en paradox kan en tycka, men vardag för väldigt många.
Vi pratar inte speciellt mycket om att vi i strävan för våra barns hälsa i skolan ibland blir sämre förälder i vardagen pga trötthet, utmattning och oro. Det är ett väldigt skamfyllt och tabubelagt ämne upplever jag.
Jag är fullständigt medveten om att jag har varit en totalt kass morsa på många plan på grund av allt det. Jag önskar såklart att det inte varit så, att jag och så många med mig kunde fått använda vår energi till att vara föräldrar och inte alla de funktioner som samhällets stödsystem och skolsystem har ansvar för på pappret men inte i verkligheten.
Ingen skulle få för sig att säga till ett barn som behöver rullstor att rullstolen tyvärr inte kan användas när ordinarie lärare är sjuk/ledig/VABar. Inte heller att inte säga något alls utan bara titta på barnet och inte förstå varför hen inte kan ta sig upp för trappan när hissen är låst, då bara ordinarie lärare har nyckel dit.
Ändå är det exakt det som händer för många barn med anpassningar i pedagogik och/eller miljö. Anpassningar uteblir på ett eller annat sätt väldigt ofta när ordinarie lärare är borta eller stressad. Eller på högstadiet funkar de bara hos vissa lärare, andra känner inte till dem eller tycker att barnen borde kunna skärpa sig, detta händer tyvärr ofta.
Det är så oerhört viktigt att alla faktiskt börjar likställa fysiska hjälpmedel med de anpassningar som görs i miljö och pedagogik för barn som inte mår bra eller inte kan ta till sig undervisning annars.
Ja, det kan vara trixigt för lärare - speciellt om de inte väljer att göra generella anpassningar som passar de flesta, något som ofta blir väldigt bra. Men det trixigaste av allt verkar vara att all personal ska kunna genomföra anpassningarna - det vill säga ha nyckel till hissen som gör det möjligt för barnet att komma in i, vara i skolan, kunna ta till sig undervisningOCH lära sig något.
Ingen skulle nog heller bli förvånad om ett barn som behöver rullstol slutade komma till skolan då - eller att dennes föräldrar påtalar detta problem om och om igen. Förmodligen skulle kommunen dessutom direkt få konsekvenser och krav från skolinspektionen på att lösa detta omgående, då tillgänglighet för alla är oerhört viktigt....
Samhället skulle inte gå under - barnens rättighet till utbildning skulle inte stå på spel om lärare och skolpersonal togs ut i strejk i några veckor.
- Längst ner här står barnen med sina familjer och ett antal socialkontorspersonal som får utreda mängder av välfungerande familjer pga skolans tillkortakommanden.
Så vad kan jag göra nu då för att hjälpa andra?
Barnen och kanske också föräldrar behöver hjälp nu känner jag. Ur allt detta föddes Axis syfte och mening, det blev så självklart när jag väl såg det. Axis ska göra böcker för små barn. Böcker med stärkande verktyg att ta med ut i livet.
Har du barn som mår dåligt i/av skolan eller visar minsta signaler på att något skaver just nu behöver du agera snabbt.
Barnens psykiska hälsa är allt för värdefull och tar lång tid att reparera när vi vuxna har haft sönder den.
Revorna i själen skapas av oss vuxna och våra system, krav, allt som oftast och kan absolut rivas djupare av olika medier och grupptryck - men det börjar med oss vuxna, alla vuxna i barnens närhet!
OCH - jag är inte fullärd eller proffs i det här ämnet och lyckas inte alltid heller med att nå fram. Vi är alla bara människor. Jag lika mycket som du.
Smärtsamt
Det gör ganska ont att titta på sitt föräldraskap med kritiska ögon, se sina brister och det kan vara väldigt svårt att förlåta sig själv för saker en gjort fel genom barnens liv. Men att vi ser dem, ber om ursäkt och ändrar vårt sätt gentemot barnen och ungdomarna kan vara absolut avgörande för deras psykiska hälsa framåt.
Gör inte som jag gjorde!
Lyssna genast på barnen när de signalerar genom exempelvis sömnproblem, magont, ont i huvudet, illamående, något du upplever som fejkad sjukdom - att de låtsas ha feber till exempel. Respektera deras känslor, säg stopp och kräv förändring från skolan alt förändra annat runt er som gör att barnet mår dåligt och sök hjälp i god tid - det kan ta lång tid innan den kommer.
Till mina egna barn!
* Igen, förlåt för alla mutor, straff, hot och belöningsmetoder jag utsatt er för i brist på kunskap, ork och sömn.
*Förlåt igen för att jag litade på plikten mer än på era tidiga signaler och krävde av er allt för mycket. Att jag inte lyssnade tillräckligt uppmärksamt, att jag inte räckte till - det bästa jag kunde då var faktist inte gott nog.
*Förlåt för allt jag fortfarande misslyckas med att möta i vardagen när jag inte räcker till.
Jag lovar att jag försöker göra bättre och lära mig mer hela tiden!
Jag älskar er till universums utkant och ut i oändligheten.
1 kommentar
❤️❤️