Personliga överlevnadsstrategier och bokrelease i en röra.

Livet är lite väl utmanande just nu och därför har jag missat att skriva releasebloggen. Varning för lång, utlämnande blogg.

Överlevnadsstrategier

Jag har under de tuffaste åren vi gått igenom hittat några strategier för att överleva mentalt, jag vet helt ärligt inte om de är så bra på sikt men jag har inte heller hittat några bättre när jag letat. Jag gjorde det inte medvetet utan plötsligt en dag insåg jag bara att det är så jag gör. Fick väldigt ofta frågan "hur orkar du". Svaret fanns ju egentligen aldrig, eftersom en inte orkar, men överlever ändå.

Livet i sektioner
För mig funkar det så att när något är för tufft delar jag jag omedvetet in livet i sektioner på något vis. Märker att det är lite svårt att förklara nu. Men ett bra exempel är ju detta med att boken nu släppts, att vi haft en release för inbjudna och en för allmänheten och allt det som finns runt det. Det har varit HELT fantastiskt, boken har fått så mycket fin respons från både barn och vuxna. Jag kan då vara helt närvarande i den känslan i de stunderna även om andra bitar av livet är skittuffa. Jag har verkligen njutit tillsammans med alla som delade de stunderna med mig. På ett sätt är det som att jag då låtsas att det inte finns några problem utanför den bubbla som just nu är fin och lyckofylld. Min hjärna skärmar av det svåra automatiskt. Det gör den också många gånger varje dag. 

 
Bilder från den härliga  releasen för inbjudna på Erik Hultgrens Bokhandel. 
Min marsipanAxis som tog allt för lång tid och inte blev riktigt som jag tänkt - men duger ändå.

Blandade känslor
Att det går att känna lycka, glädje och sorg och smärta samtidigt är något jag upptäckte efter förlossningen med lilla och den PTSD som följde det traumat. Men den här strategin är mer att lura hjärnan till att välja glädjen där det går och när det går, att inte känna allt samtidigt, för det är lite för tufft. 

Minfältet
Jag har funderat på hur mycket jag ska dela med mig om det vi nu igen går igenom i vår familj. Det är ett minfält i vad en inte bör säga utifrån väldigt många aspekter. Men jag har kommit fram till att tystnad bland oss som går igenom det här gör att det kan fortsätta. Vi som fortfarande orkar och som är i det behöver berätta, stigmat kommer aldrig försvinna annars.

Trotts att det nu finns mängder av data, både i frånvarostatistik, lärares och barns utmattningar, pedagogers och barns rop på hjälp, BUPs evighetslånga köer osv görs absolut ingenting från politiken för att förändra det som orsakar att barn får s.k. "problematisk skolfrånvaro", "går ut grundskolan utan godkända betyg" "inte behöriga till gymnasiet" osv. Det är uttryck som används flitigt, lösningarna kommer ofta i att höja kraven - nu senast med mer matte, förläng skolan, ta bort den sista lekbaserade utbildning vi har nämligen förskoleklass, mer bänkundervisning är politikens svar på allt detta.

MER av det som INTE fungerar. 

När en jobbat i lösningsfokuserade organisationer är det här så oerhört svårt att acceptera, det är inte så en driver utveckling och löser problem. Näringslivet skulle vara helt dött om det använde metodiken skolpolitiker använder. 

INGENTING görs av styrande politiker för att barnanpassa skolan efter vetenskap - att prioritera först vad barn behöver för miljö och krav för trygghet, välmående, inlärning, utveckling osv. D.v.s. en skola som är skapad för dagens förutsättningar, dagens barn, dagens samhälle och kanske ännu mer om vi tänker efter det samhälle vi vill till framåt. Detta samhälle, dagens verklighet för barnen liknar på inget sätt det där den svenska skolan har sina rötter. Dags att komma in i samtiden och eventuellt skulle det då kunna vara samma miljö som funkar bättre för de lärare som idag flyr yrket. 

Barnanpassa skolan!
Jag tänker mig att om vi faktiskt på riktigt barnanpassade skolan, skulle de flesta individuella anpassningarna kunna tas bort. En miljö skapat för barns (människans) förutsättningar, med mer naturligt flockmönster. Tex mindre grupper, mer åldersblandning, många vuxna, mer lek, mer lust, mindre "kunskapskrav", mindre dömande och bedömande - en verklighet där fler barn får utrymme att må bra, får plats, känner sig trygga, sedda, hörda, har sin lärlust och livslust intakt tror jag att behovet av individuella anpassningar skulle vara minimalt. Samhällsbesparingen skulle troligen bli enorm.

En skola som inte bygger på plikt  (tvångsinlärning om en får lov att vara lite spetsig) och nutidens politiska agenda utan på riktigt är en rättighet till lustfylld utbildning efter varje barns förutsättningar är jag helt övertygad om är vägen mot ett bättre och varmare samhälle. En skola där alla barn VILL och kan vara - ist för en skola där alla barn är tvingade att vara. Skolplikten skapar möjlighet för skolan att inte följa skollagen nämligen. En möjlighet som näst intill alla skolor utnyttjar flitigt. Troligen behöver vi erbjuda lite olika typer av skolor så att det finns lite möjlighet att som förälder välja det som passar ens barn bäst. Lagen idag tillåter i princip inte sådant. 

Stanna i glädje
När svåra saker handlar om ens barn är det väldigt svårt att stanna i glädje och det gör jag inte heller, jag flackar väldigt mycket mellan sorg/smärta/oro och glädje/lycka. Men jag hanterar dem i block på något sätt. 

Det har varit mycket tuffa veckor och det finns mycket tid framåt som rent statistiskt ser ganska nattsvart ut - så som det oftast gör när ett barn inte klarar skolmiljön. Den lilla nationella statistiken som finns ger inte utrymme för jättemycket hopp och det är många år kvar.

Jo, hopp finns för tiden efter såklart, men det är långt dit och vi ska lyckas få barnet igenom den tiden utan för svåra mentala skador. En väldigt duktigt specialpedagog som jobbar med dessa barn sa en gång till mig - "Om vi bara får de här barnen igenom grundskolan utan för stora skador, har de alla chanser att återhämta sig och lyckas sen"......utan för svåra skador.....

Det är den verklighet hen ser i sin vardag i sitt jobb, varje dag. Det är inget som skapats i mitt huvud. Hen är en av de med kanske störst insyn i hur det är för de här barnen på gruppnivå. 

Att känna hopp för den närmaste tiden är jättesvårt men just nu är det höstlov - fullständigt underbart. Allas våra axlar kan sänkas i några dagar. Det är egentligen allt för mycket begärt att känna hopp mot bakgrund av både statistik och erfarenhet.

Jag vet allt för väl hur farligt det kan bli om skolan inte hittar en väg.
Jag jobbar hårt för att stanna närvarande med barnet, inte lägga för mycket energi eller tid på möten, telefonsamtal, mail, lösningar. Inte ett till barn ska känna att det är ett problem som ska lösas. Lagen gör det inte så lätt för oss föräldrar där dock. OCH vi föräldrar har inte en chans i världen att lösa skolans arbetsmiljöproblem, det som skapar problematisk skolnärvaro, vilket orsakar problematisk skolfrånvaro som förder ännu mer problematisk skolfrånvaro. Vi behöver börja i rätt ände. 

Att vi ska känna hopp och positivitet är det är ändå vad som begärs. Även efter två års trixande och kämpande från barnets och vår sida. 

Det kan till och med sägas till oss att det är vår inställning som avgör allt, att vi måste tänka på att vara positiva, att vi kanske skapar problemen, att vi ska sluta se problem där det inga finns...att vi kanske behöver mer stöd hemma fast det är skolmiljön som skapar ångest/oro/trötthet/otrygghet...

Det här är vardagen för nästan alla som har barn som inte klarar skolmiljön. Ändå känns det för nästan alla av oss som att vi blir bemötta som att vårt barn är det enda som har de här svårigheterna, att allt behandlas på individnivå. Ingen tar ansvar för den stora bilden, verkligheten som är att det är allt fler barn och det är många barn. 

Undrar om arbetsgivare som ställs inför en anställd som upplever sin arbetsmiljö så frågar om personen kanske behöver stöd i hemmet...Undrar om det är vad facket skulle föreslå då som lösning? Undrar om det är vad lärare får som förslag när de inte heller klarar skolmiljön? Jag har alltid varit engagerad i arbetsmiljöfrågor, aldrig har det varit något som ens blir påtänkt som en lösning. 

Fake it until you make it! 

Tro mig, jag försöker stanna i positivitet inför barnet och jag lyckas oftast...när jag låtsas. Eftersom jag tränat så mycket på det har det faktist blivit verklighet, när jag numera ganska automatiskt går in i den strategin så känner jag de känslorna och utstrålar dem troligen också, eftersom de blir äkta i mig. Fake it until you make it - mycket bra ordsprok som funkar i de flesta områden i livet. 

Den här strategin tar såklart oerhört mycket kraft och energi och påfyllnad av energi och återhämtningsmöjligheterna är minimala. Jag är lite osäker på om den här strategin att välja känslotillstånd och på riktigt landa i det också är bara bra. Kanske är det det, men jag tror att jag ibland blivit lite för distanserad, dvs när jag inte helt lyckas gå in i det jag vill eller bör för stunden. När jag är mer avskärmad från det svåra än inne i bättre känslor.

Trotts oändliga terapitimmar vet jag inte om jag frågat någon terapeut om just det :). Det får bli på nästa, för jag känner att det är dags att försöka hitta en nu. Jag har klarat mig fint utan i snart två år. 

Lösningsorienterad hjärna 
Jag har en väldigt lösningsorienterad hjärna, att vända stenar är min vardag och en stor del av mitt yrke också. Hjärnan går på högvarv dag och natt men här har jag ingen möjlighet att skapa några lösningar. Nästan ingen möjlighet att påverka. Det skapar enorm stress. Det är svårt för mig att bara acceptera att jag i princip inte kan påverka det som sker I skolan, så jag fortsätter försöka. Jag kan ju inte ge upp på mitt barn! 

De lösningar vi tror skulle funka finns inte, erbjuds inte pga att "skolan" säger sig inte se några svårigheter. Något som också är oerhört vanligt att säga ute i landet när pengarna eller kunskapen inte räcker till det som kärvs, bl.a. fler "resurser" -  fler trygga vuxna i direkt närhet till barnen, en fungerande ljudmiljö, en fungerande arbetsmiljö för alla.

Uppfyller barnet kunskapsmålen och beter sig som förväntat när det är i skolan så finns inga svårigheter där -alltså trotts att barnet inte kan gå dit större delen av tiden. Vad som sker inne i barnet och sen kommer ut hemma, är tyvärr lätt att exkludera. Behöver jag säga att det här också är vanligare bland flickor - att de oftare döljer sina svårigheter i skolmiljön och oftare blir utan rätt stöd? 

"Resurser" förresten, vilket missbrukat ord i skolans värld. Om vi använde de rätta orden kanske attityderna skulle ändras? Alltså prata om pengar när det handlar om pengar, prata om personal/människor när det handlar om det. Att avkoda de orden med att använda "resurser" är ett sätt att flytta bort känslor från skolans värld. En värld fylld av tusentals barn, där deras känslor kanske är det absolut viktigaste att ha med i arbetsmiljöarbetet. 

Jag väljer att dela detta nu, trotts att jag vet att det är långt ifrån populärt, för att många som vi behöver känna att vi är just många. Vår vardag är inte en isolerad händelse. VI är INTE dåliga föräldrar som lyssnar på våra barn och inte utövar tvångsmetoder som tex fasthållning (att bära sitt förtvivlade barn ut till bilen eller in i skolan tex), rädsla, hot, mutor, straff och belöningar etc.

De flesta av oss går igenom dessa faser tidigt ibland mot bättre vetande, ibland av okunskap, oftast i ren panik. Pressen på oss är ENORM, och jag förstår om alla inte klarar att stå emot den. Skolan kan bli väldigt provocerad när en säger att en inte tänker tvinga sitt barn dit, det krävs ganska mycket för att orka möta det. Det tog för lång tid innan jag gjorde det sist det begav sig. 

Att inse att det inte alls handlar om barns utbildning när vi utövar tvång utan om plikten, kraven och vår egen indoktrinering från en annan tid, en annan skola, ett annat samhälle. Att vi enligt lag inte bara får lov att sätta vårt barns hälsa i absolut första rummet, att vi också har rätt att kräva att andra gör det utan att det förväntas av oss att göra just det. Det kommer alltid vara viktigast.  Skola kan absolut vara en hälsofaktor - men just nu för väldigt många är det en sjukfaktor. 

Därför vill jag också berätta!

20% av barnen slås ut
Vi måste ändra systemet om vi inte ska förlora 20% av barnen till psykisk ohälsa som tar år att återbygga för de som överlever. Alla överlever inte! Just nu är det ca 20% men det ökar. Bakom alla icke godkända grundskolebetyg finns det barn som högst troligt lider!

Om en tänker ekonomi så är detta också 20% av den arbetskraft samhället förväntas få tillgång till. Om inte allt det andra får fart på politiken, så kanske den lilla detaljen kan vara nåt att diskutera? Föräldrars och lärares sjukskrivningar likaså.

Bloggen skulle handla om bokreleasen.
Puh - det var inte såhär jag tänkt denna blogg. Den skulle handla om bokreleasen. Men i skuggan av en fantastisk bokrelease pågår detta för oss och tiotusentals andra svenska föräldrar och barn just nu.

Att jobba för barns möjligheter att stärka sig själva känns jätteviktigt i vår värld, men det är ju mot bakgrund av en vuxenvärld som först och främst behöver göra allt vi kan för att ge dem bra förutsättningar att få vara just barn! 

Axis mission är att göra massor för att stärka barnens möjligheter att stärka sig själva och möta motgångar med verktygen för det. Men jag sörjer varje dag att det behövs i så stor omfattning. 

Jag har mött många redan nu i arbetet med bokenreleasen som berättar hur deras barn mått, vad de fått kämpa med, speciellt gentemot skolan och jag blir rädd, bestört, berörd. Det var jag av någon konstig anledning inte beredd på, kanske just för att vi pratar för lite om det, det är stigmatiserat, nästan tabu.

Arenan saknas.
Jag märker att arenan för att prata om det vi går igenom när barn börjar signalera eller mår dåligt är för liten eller saknas helt. Det är svårt att få förståelse för många, även i den egna familjen/omgivningen.

Föräldrar skuldbeläggs, ifrågasätts, orosanmäls (i stor omfattning), misstänkliggörs för att de inte utövar tvång mot sina barn, för att de lyssnar på sina barn, söker all stöd och hjälp som finns att tillgå, försöker hitta vägar där de inte har makt att påverka ändå. Det är oerhört anmärkningsvärt, förkrossande och dessutom helt värdelöst och meningslöst ur ett lösningsperspektiv. 

Axis jobb kan just nu kännas lite överväldigande, när jag precis börjar inse hur omfattande problemet är med barns psykiska ohälsa. Det är så mycket större än jag redan sett och trott, och jag hade ändå en ganska mörk bild redan.

Jag hoppas att jag kan få fortsätta vara frisk denna gång, så jag kan fortsätta arbetet med Axis, med flera böcker och andra medier som Axis vill göra. Jag har ingen plan för hur eller när ännu. Det brukar visa sig längs vägen.

Lösningar
Mest av allt hoppas jag att vi snart får en hållbar lösning för barnets utbildning och att jag lyckas hålla mig närvarande i stället för att vara på ständigt stenvändarmode och på skolmöten, därefter 0 energi kvar.

Skolmöten och samtal är inget som vi kan välja bort och jag har just nu inget verktyg för hur jag ska stoppa dem från att dränera mig.

Jag håller mig uppmärksam och ser att jag inte lyckas med det hela tiden. Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska klara det heller - men skillnaden mot sist är att jag i alla fall har oerhört mycket mer kunskap och fokus på orsakerna. 

Längtar efter lov mer än barn gör
Många av oss som har det såhär längtar till loven mer än barn generellt gör. 
Så nu njuter vi av att inte behöva ha ett enda samtal eller möte och inte inte prata skolsituation med barnet på hela veckan. Nästa vecka blir tyvärr väldigt tätt med sådant! 

Jag går in i en annan tid och låtsas att allt är fine - så att jag kan jag jobba lite och försöka skapa mig en inkomst. Det är ju på något sätt något jag uppfattar som både en rättighet och skyldighet vi vuxna har ändå. Något som är långt ifrån självklart när en har hemmakämpare omkring sig. 

Dela gärna era tankar och känslor runt detta i kommentarer, pm eller mail. 
Vad har ni för överlevnasdstrategier och vad har funkat bäst för era barn?

Jag har nu sagt det som inte får sägas högt när en är mitt i det, kanske fler vågar, kanske kan vi backa och hjälpa varandra mer att lyfta detta vart än vi går, så ingen mer kan blunda för det! För blundas gör det, jättehårt, medan vi som är i det sörjer förtvivlat tillsammans i olika,  jätteviktiga men slutna Facebookgrupper. 

Med värme och kärlek

/Jessica 

P.S 1 - Ja, det finns föräldrar som brister i omsorg av div anledningar på div vidriga vis. De är relativt få i förhållande till antalet barn med eskalerande frånvaro eller som är helt hemmakämpare pga arbetsmiljön för just dem i skolan. 

P.S 2 - Detta är inte en fråga på pedagognivå utan på samhälls- och skollednignsnivå. Min skolkritik är inte generellt riktad mot pedagoger, jag får ändå höra ibland att jag är orättvis mot dem, att de sliter och gör allt de kan. Jag har aldrig påstått något annat. 

P.S 3 - När jag uttalar mig skolkritiskt är det flera som tror att det är min kritik som orsakar mina barns frånvaro och ohälsa. Men det är bakvänt tänk. Jag har inte varit skolkritisk alls förrän mina barn blev sjuka av/i skolan. Ni som följt min blogg vet att jag själv älskade skolan större delen av tiden och har sett det som helt självklart att barnen ska dit, oavsett vad. Lite för mycket t.o.m.