Separation och riktigt små barn ligger mig extra nära då min minsta dotter och jag separerades länge, utan medicinsk grund, vid hennes födsel. Jag blev sjuk, men hon var frisk. Läget var under kontroll, ändå hölls vi separerade utan möjlighet till någon hud mot hudkontakt med mig, de matade också till henne sovandes på BB på andra natten för att slippa gå till mig på IVA (hon låg hud mot hud med sin pappa, så absolut inte ensam som alla de barn som legat på BB under 80-talet). Allt detta gav mig PTSD och sedan utmattning efter att jag tillfrisknat från det. Jag fick ganska snabbt bra traumabehandling med EMDR när hon var 5 månader, jag har förstått att jag hade mycket tur där. Många kämpar med PTSD från förlossning i åratal utan att få annan hjälp än antidepressiva mediciner.
Hur det påverkat henne känns tungt att tänka på, nyfödda bebisar har så känsliga system då de är helt beroende av oss.
Det blev extremt tydligt hur känsligt det är när jag skulle få behandling bara några veckor efter förlossningen (akupunktur) och en nära anhörig skulle ha hand om henne i ca en!!! timme. Hon sov när de gick, vaknade efter en liten stunds promenad och det blev totalt skrikkaos. Den anhörige mådde också jättedåligt och folk runt omkring försökte stötta och hjälpa till. De fick tag i mig på telefon och jag fick avbryta behandlingen (terapeuten slet ut nålarna i snabb takt) och skynda mig så gott jag kunde till dem (två veckor efter kejsarsnitt och brutal akut havandeskapsförgiftning är en inte så snabb).
Dottern hade somnat av utmattning när jag kom fram ca 10 min senare. Vår anhörige var också tagen av situationen och efter detta tog det lång lång tid innan min dotter fullt ut accepterade att vara i den personens famn igen. Nu 7år senare är tilliten dem emellan fullt återställd, men det har varit en liten resa och den tog flera år. Den var såklart jättetuff för den anhöriga med, ingen av oss trodde ju att det skulle bli så av en så kort separation där barnet sov dessutom.
En riktig koalabebis.
Ellie blev en koalabebis av rang. Ingen vagn dög, bara bärsjalar eller bärselar eller famnar. Hemma sov hon gott i timmar i streck de första månaderna, sen började nattmaraton med ca 20 uppvak per natt i nästan två år. Jag kan inte veta om det härrör till separationerna, men mina tre stora barn som inte separerats så från mig tidigt har aldrig varit så. När en läser mer runt barn och separationer känns det ju rimligt att barnet reagerat kraftigt på separation.
Separation och barns känslor.
Forskning visar att barn som upplever separation från sina föräldrar kan drabbas av ångest, depression och beteendeproblem senare i livet. Som förälder är det därför viktigt att skapa en trygg och säker miljö för sina barn och att hjälpa dem att hantera separationer på ett hälsosamt sätt. Det blev tydligt att vi behövde hantera detta med extra stor försiktighet efter den start hon fick i livet.
Här är några tips för de som vill hjälpa sina lite större barn att hantera separationer på ett hälsosamt sätt:
- Var ärlig och öppen med ditt barn om varför ni måste vara ifrån varandra.
- Se till att ditt barn känner sig tryggt och säkert genom att till exempel prata med dem regelbundet eller ge dem en tröstande sak att ha med sig.
- Förbered ditt barn inför separationen genom att prata om vad som kommer att hända och vad de kan förvänta sig.
- Visa ditt barn att du bryr dig genom att lyssna på deras oro och hjälpa dem att hantera sina känslor.
Vi kan hjälpa våra barn att hantera separationer på ett hälsosamt sätt och skydda deras mentala hälsa på lång sikt. Så var noga med att skapa en trygg och säker miljö för dem.
Jag vet hur det är att vara efterklok och inse efteråt vad jag missat i barnens uppväxt, det är lätt att lägga skuldkänslor på oss själva för det. Gör inte det om du missat ett och annat runt detta. Vi kan inte börja ändra felaktiga tankemönster och beteenden hos oss själva förrän vi har kunskapen. Vi kan också be om ursäkt om barnen mogna för att förstå det.
Ha en fin dag!
//Jessica