Ja, jag råkade ju nämna i veckan att jag påbörjat nästa bok om Axis.
Hade egentligen inte tänkt berätta det för någon, men råkade säga det på ett nätverksmöte för företagare för några veckor sen, och sen till några fler och så ja, till Instagram.
Men jag har ju också märkt att det blir kraftfullare energi i att faktiskt berätta om sina avsikter, drömmar eller mål för så många som möjligt. Det blir mer fart framåt när fantasierna manifesteras i ord till andra. Så, det är nog bra att berätta ändå.
Jag sökte ett stipendium för barnboksförfattare i området runt Vimmerby och det var utgångsdatumet för det stipendiet som fick mig att även fysiskt påbörja det manus som rullat i mitt huvud ett tag. Jag fick inte stipendiet, men det gör inget. Det var en bra sporre att komma igång. Inte minst just att få det ur huvudet och ner i text, då detta manus precis som det förra går in och "stör" lite när jag jobbar med annat. Nu är det lugnare, nu kan det ligga där och gotta till sig så kan jag jobba med det när ett bra tillfälle av eventuellt lugn dyker upp. Axis vet att det kommer bli färdigt någon gång och kan slappna av lite haha.
Läskiga råmanus.
Jag har märkt att råmanuset blir ganska läskigt både förra gången och denna. Blir nog så för att min vuxna hjärna fungerar lite så när jag vill skapa de jobbiga känslorna i historien. Lite råare än vad som sen blir lämpligt för barn. Det gäller både det jag skriver - men också när jag sen ska försöka förmedla till illustratör Axis ansiktsuttryck eller känsla i bild - som den här bilden från förra manuset.
Så nu tog jag hjälp direkt av min äldsta dotter för att mala ner de hårda och läskiga kanterna lite redan nu tidigt, vi hade väldigt roligt under tiden då vi skulle komma på vad som var bättre än det jag först hittade på (det ska jag inte berätta haha). Böckerna ska inte vara läskiga, men tillräckligt dramatiska för att barnen ska känna med och förstå varför Axis reagerar och behöver hjälp med att må lite bättre.
Är det inte bättre du säljer de böckerna du har först, mamma?
Ja, det var minstingens reaktion när jag sa att jag behövde lite tid att skriva på nästa bok. Helt rimligt att påtala det, det hade jag säkert gjort med om det var någon annan i familjen som hade ett lager med böcker i hallen haha.
Jag förklarade att det kan ta minst ett, troligen flera år innan den blir klar och kommer ut. Då tyckte hon också det var dags att börja.
Har du en bok i dig som pockar på och vill ut. Skriv ner den vetja :).
//Jessica