En av de mest effektiva lekbaserade strategierna för att främja samarbete och minska konflikter är att använda en "samverkanslek". Det innebär att barnen arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål, vilket kan vara allt från att bygga en koja till att lösa en gåta. Genom att samarbeta på detta sätt lär sig barnen att lyssna på varandra, kommunicera effektivt och lösa problem tillsammans.
En annan strategi är att använda en "förhandlingslek". Detta innebär att barnen lär sig att förhandla och kompromissa för att nå en gemensam lösning. Till exempel kan du be dem att bestämma vilken lek de ska leka eller vem som får välja först. Genom att lära sig att förhandla och kompromissa lär sig barnen att hantera konflikter på ett positivt sätt.
Att lekbasera det mesta kräver förstås en del kreativitet hos de vuxna i familjen eller situationen. Men oj vad det lönar sig. Att samla sig, stanna upp och fundera på vad som kan få det låsta läget löst när två barn bråkar till exempel. Det kräver att vi själva kan ta hand om vår egen irritation, impulskontroll, trötthet, koppla bort det faktum att de kanske skriker rakt ut på restaurangen och att ignorera det där med “vad andra ska tänka” om jag inte tillrättavisar barnen enligt kulturella normer.Att i stället lösa det med lek går i princip alltid snabbast och skapar inga trauman hos barnen eller andra barn som vistas runt omkring. Mycket snabbare och trevligare än att trappa upp läget med egna arga röster, hot, hot om straff och förmaningar. Något som är väldigt lätt att ta till om en själv är uppväxt i ett kulturellt klimat där det är “norm”.
Även här övar jag varje dag och vill påstå att jag blivit ganska bra på det ändå. Bra på att hålla huvudet kallt och fokusera på vad som är viktigast i stunden. Är det viktigast att barnen “lär sig” vem som bestämmer (genom att bli rädda för arga, höga röster, hot om straff), vad andra tänker om oss om vi inte tillrättavisar kraftfullt - eller är det just där och då viktigast att alla får i sig mat? Jag är sämre på att hitta den där knappen som bryter affekten hos barnen - den där leken som låser upp allt. Det är min sambo mycket bättre på, men han är ibland lite sämre på att hålla huvudet kallt och komma ihåg vad som alltid är bästa vägen ut, nämligen leken. Så här hjälps vi ofta åt att hitta fokus och hitta vilken lek som barnet inte kan motstå. Oftast är det genom barnens leksaker eller gosedjur och att kittla deras fantasi som lösningen finns.
I vår familj har vi blivit tvungna att släppa det mesta som är “norm”. Vi har ingen neurotypisk familj, så de vanliga sätten att uppfostra barn har aldrig funkat ändå. Jag kan väl säga att jag är väldigt glad för det, för om allt flutit efter de rutiner och regler jag kanske tänkt mig om hur barn ska vara och bli så hade jag aldrig behövt utmana mina präglingar. Då hade jag inte hittat andra sätt än det inlärda att tänka runt hur barns hjärnor fungerar, vad de behöver, bör, ska, kan och så vidare. Den resan har såklart inte varit enkel eller självklar och mina barn har fått stå ut med många olika metoder i min desperation att hitta fungerande lösningar för att alla ska ha det bra.
Att lära sig hur barns hjärnor fungerar och jobba med det i stället för vad samhället/kulturen en lever i förväntar sig är verkligen en fin ögonöppnare. Vi kan inte förvänta oss av oss själva att bryta gamla präglingar eller lära oss allt nytt på en gång. Det tar tid. Att vilja hitta kärleksfulla, smarta sätt att lösa eller undvika konflikter och låsta lägen med barnen är första steget, sen skaffa kunskap. Efter det kan en börja bit för bit att testa sin nya kunskap i vardagen med barnen. Jag försöker klappa mig själv på axeln varje gång jag lyckas komma ihåg och orka använda lek i stället för förmaningar, ber om ursäkt till barnet och försöker förlåta mig själv de gånger jag misslyckas. Vi måste vara snälla mot oss själva också för att orka, tänker jag.
Har du någon sån där lek som nästan alltid funkar när barn inte klarar att samarbeta eller är i affekt?
//Jessica