För några veckor sedan berättade jag om en specialpedagogs briljanta arbete, som hen kallade för "Kreativ Vägledning".
Jag blev såklart väldigt intresserad då jag ser hur fantastiskt det fungerar. Även om det är ett uttryck eller en metod om en så vill, som används inom skola och specialpedagogik tänker jag att det säkerligen går att applicera mycket hemma, i de flesta familjer, så jag dök lite i det.
Jag har fått det beskrivet såhär ungefär, det finns säkert flera olika beskrivningar och det verkar inte vara en "befäst" metod:
För en specialpedagog är det viktigt att ta hänsyn till varje elevs individuella behov och styrkor, det gäller väl egentligen alla vuxna som är runt barn tycker jag. Men i den yrkesrollen än mer uttalat kanske.
När det gäller barn som behöver extra stöd kan kreativ vägledning vara ett effektivt verktyg för att hjälpa dem att utvecklas och nå sin fulla potential.
1. En av de första stegen är att skapa en trygg och stöttande miljö för eleven. Genom att etablera en positiv och uppmuntrande atmosfär kan eleven känna sig bekväm att utforska och uttrycka sina tankar och känslor på ett öppet sätt.
2. Nästa steg är att identifiera barnets styrkor och intressen. Genom att fokusera på det som eleven redan kan och tycker om att göra, kan specialpedagoger hjälpa till att bygga upp självförtroende och motivation för att ta sig an nya utmaningar.
3. När barnet tappar fokus eller fladdrar iväg från det som är tänkt att göras vägleds det tillbaka genom att locka med tydlig lekfullhet med det roliga/spännande som skulle göras härnäst. Att vara kreativ med att göra saker spännande, roligt, magiskt för barnen är verkligen ett vinnande koncept. Använda deras fantasi och lust för att vägleda dem till den uppgift de ska göra just nu.
Exempel ur verkligheten: Barnet skuttar upp från stolen och börjar pilla med något annat. Där kan vi vuxna ibland vara snabba att försöka få tillbaka barnet till uppgiften genom förmaningar - kom nu, nu skulle vi ju göra den här uppgiften...Du skulle ju läsa det här nu, sen är det paus...osv.
Med kreativ vägledning lockar en istället tillbaka:
Titta här, vad står det här egentligen, kan du hjälpa mig att se vad vi ska göra nu?
Kolla vad den här figuren ser ut som... osv beroende på vad som får igång barnets nyfikenhet.
Genom att använda kreativ vägledning kan vi hjälpa barn att utvecklas och blomstra, det gäller ju alla barn. Genom ett stödjande och uppmuntrande tillvägagångssätt kan elever/barn upptäcka sin potential och nå sina mål, men viktigast av allt kanske, behålla lusten till lärande och utveckling på alla plan.
Smartare
Jag tror att det säkert finns fler som jag, som antingen inte känner till att det finns ett smartare och pedagogiskt bättre sätt att få barn att göra det vi önskar att de gör än att tala om för dem, alltså dela ut order, eller befalla dem, eller har viss kunskap om detta men är lite dåliga på att använda det i vardagen?
När jag rannsakar mig själv inser jag att jag delar ut mycket mer order än jag är kreativt vägledande. Vi har verkligen övat på kreativ vägledning hemma genom åren utan att kanske veta att det är just det, speciellt på morgnarna. Nu lyckats vi ganska bra med det vi övat på och där vi övat på det. Men resten av dagen då? Hur går det där egentligen??
Ex:
"Gå och borsta dina tänder nu, det är dags att sova snart."
"Kom nu vi ska äta mat!", "Klä på dig, vi ska gå strax".
Jag tror inte jag är ensam om att behöva verkligen öva mycket på det. Troligen blir det så här dels på grund av trötthet eller stress. Det är mycket mindre energikrävande att kasta ur sig en order än att hitta en kreativ väg till barnets lust även i sådana "enkla" och vanliga vardagssituationer.
Men sammantaget går det såklart åt mindre energi när det inte behöver bli maktkamper eller osämja pga att barnet kanske inte alls har lust eller tid att borsta tänderna bara för att jag tycker det är dags.
Nu ska jag bli bättre på det här med kreativ vägledning i vardagen!
Specialpedagogen
Den här specialpedagogen vi har är så fantastisk. Hen bekräftar och vägleder inte bara barnet och ser till de behoven. Hen gör det också med mig/oss föräldrar.
När jag uttryckte att de fysiska pedagogiska verktygen med tex bildstöd som används väldigt framgångsrikt och flitigt i skolan nog skulle vara hjälpsamt hemma med, men att det blir knepigt att fixa med allt själv. Hur, vad, när osv ska det fixas (det är smart färgkodat osv)? Vi har just nu inte tillgång till habiliteringen, där en annars kan få sådana verktyg. Jag sa detta på ett möte, hen kände in mitt behov och nästa dag skapade hen detta tillsammans med barnet, så vi fick ta hem det.
Vi klippte och laminerade hemma. Men alltså, jag blev så rörd av den handlingen. Jag bad inte om något, skulle aldrig begära att en skolpedagog skulle fixa med det, men hen kände vårt behov av stöd här och bara som om det var det enklaste i världen trollade fram det.
För en del kanske detta känns som en självklar grej eller en ickefråga, men det är något jag aldrig mött i tidigare.
Detta totala och självklara fokus på förstå barnet och att skapa de allra bästa förutsättningarna för hens möjligheter att lyckas och hur snabbt det också har önskad effekt. Det är ovanligt och för mig något av det finaste jag upplevt som förälder.
TACKSAMHET!
//Jessica