Inte bara av godo att bli kallad "duktig"!

Som jag berättade sist så älskade jag skolan. 
Jag hade ganska lätt för mig och det blev belönat med många stjärnor i böcker och "vad duktig du är". Jag är absolut inte särbegåvad men har/hade lätt att lära mig och hade jättebra koncentrationsförmåga. 

Det är inte bara av godo att det var väldigt belönande att vara duktig och prestera bra. Jag minns att jag t.o.m. tjatade på vissa lärare för att få mer uppgifter, mer läxor, få lov att jobba på "beting" för att det kändes så bra att producera massor och få stjärnor i böckerna/på uppgifterna och för att jag älskar att lära mig nya saker. Jag har stor respekt för att andra sidan av det myntet är mycket värre, det här är bara berättat ur mitt perspektiv.

Älskar att lära mig nya saker gör jag fortfarande, därför börjar jag en deltidsutbildning denna vecka. Självklart blir jag också glad av bekräftelse när en gjort något som andra uppskattar, men det är inte det som driver mig starkast längre. Det fanns aldrig någon press hemifrån att jag skulle prestera eller “bli något” alls. Jag fick styra mig själv helt och mina föräldrar stöttade mina val. Idag avskyr jag ordet “duktig”, det ord som födde mina enorma krav på mig själv och också talar om hur det värderas att inte vara "duktig". Vad det gjort med mig är något jag fattat först på senare år, genom många timmar av olika slags terapi.
Det var bara SYO på högstadiet som blev besviken när jag ville bli konditor. Jag som hade så fina betyg och var så duktig borde ju satsa på något annat, mer teoretiskt, högskola. Det gjorde mig bara sur, att vara konditor är fasen inte mindre värt än "nåt annat". Lätt är det inte heller för den delen och det var en passion för mig att baka. Jag blev bagare/konditor. 

Jag hade jättemycket huvudvärk redan från barnsben, något som präglat stora delar av mitt liv som barn, ungdom och vuxen. Minns att jag smakade Treo redan när jag var ca 3år. Det var sååå äckligt, bilden är väldigt klar i mitt minne. Jag har ingen aning om jag fick det eller tjuvade, då det var vad mina föräldrar tog när de hade huvudvärk. Treo var den tidens "go to" vid huvudvärk. Jag hade nog en del frånvaro, men också många dagar jag fick gå ändå till skolan med huvudvärk eller att den kom där och jag stannade. Jag lärde mig tidigt att gå över mina egna gränser - något som vårt samhälle verkligen premierat starkt de senaste årtiondena.

Jag tror vissa av lärarna förstod att det inte var riktigt hälsosamt med massor av extrauppgifter, men jag var redan då extremt målmedveten och gav inte upp pga några nej. Jag älskade tidigt att jobba i projektform och tränade mycket på det tidigt i livet.

Målet då, på mellanstadiet var inte något särskilt yrke. Jag ville bli "sjungare", statsminister, bagare och mamma, men det var inte så att någon sa att då måste du få bra betyg eller prestera bra i skolan. Det pratades ALDRIG om betyg innan vi i 6an började prata om högstadiet och vad som sker där. 

Sjukvården talade om för mig att jag inte skulle kunna jobba som bagare, några år efter studenten, då fick jag min första livskris. Min passion skulle inte kunna vara mitt yrke.

Strax efter det blev jag i alla fall mamma.
Min högsta önskan i livet och min nya passion.

.

Fyra barn blev det totalt, tills sjukvården igen sa stopp.
Även om jag inte var redo eller beredd på att inte få ta det beslutet själv accepterade jag det ganska snabbt. Och det var en lättnad rent hormonellt att stänga ner bebisfabriken. 

Nya passioner kommer ganska snabbt för mig som väl är haha.