Får och bör barnen vara med på jobbet?

Det här är en fråga jag tänkt mycket på sista året. Helt naturligt ser mina yngsta barn mitt arbete då vi spenderar väldigt mycket tid tillsammans och jag jobbar hemifrån.

Minsta har bilvit väldigt engagerad och vill vara med i många delar. 
Jag försöker hålla mig medveten och känna av vad som funkar, vad hon vill, orkar osv. Jag vet inte om det är en samhällsgrej generellt att det döms och ses ner på de som har med barnen i/på jobbet?

Jag har nog alltid involverat barnen i den mån de velat och det gått. De har alla då och då varit med på mitt jobb, men inte så engagerat som minsta kanske. 

Förr

Bara några generationer bakåt var det helt självklart att de flesta barn lärde sig arbetet på gården/föräldrarnas yrken, hjälpte till med det, lärde sig och växte genom det. Att en som familj drev framåt tillsammans, inte bara med hushållssysslor. Det var både viktigt och självklart.

Nu?

Men idag ser vi det inte så längre på generell nivå, upplever jag. Jag tror det är därför jag känner sådan osäkerhet inför det. Idag är prio 1 att barn och unga ska vara i skolan och på fritids största delen av sin vakna tid. Det är det som ska utveckla dem till färdiga arbetande samhällsmedborgare. Sen ska de börja arbeta när de är mitt i pubertet eller snart därefter och så skäller vi på dem om de kanske inte klarar eller vill det. Då är de lata. 

Det verkar vara hårdare klimat mot mammor här. Främst andra kvinnor härjar snabbt om dåligt moderskap och vad vi borde göra i stället om vi VOBar, driver företag som mammor osv. Dömande och tyckande haglar tätt - jag har själv upplevt det och ser det dagligen på sociala medier där kvinnor som delar sin vardag och sitt arbete med sina barn får skit för det. Jag följer många kvinnor i musikbranchen tex, där barnen ofta är med i olika omfattning. Jag förstår inte syftet med detta dömande, vad kommer det för gott ur det?

En mamma som driver företag är oftare en egoistisk karriärist, en pappa som driver företag är entreprenör, stark och duktig. Speciellt om han har barn med på jobbet. Wow, vilken duktig man som kan både ratta barn och jobb samtidigt.  Otroligt många mikroföretagande kvinnor gör det hela tiden, genom graviditet och småbarnstid, men blir fortfarande ofta mötta med dömande. Hur kan det fortfarande vara såhär 2024?

Hade ett intressant samtal om jämställdhet på en företagsträff nyligen. Fortfarande är det så stora skillnader - i våra attityder. Och attityderna bestämmer ju väldigt mycket ändå. Speciellt de vi är omedvetna om. Jag tränar på att bli bättre på att belysa mina egna attityder, fördomar och tankar, bli uppmärksam och ifrågasätta varför jag tänker som jag gör. Det är lång väg kvar, men jobbar på det.

Självklart blir en påverkad på av att möta sånt här återkommande genom åren och över tid. Jag försöker skaka av mig, men det påverkar mig och skapar ändå en viss osäkerhet. 

Vad jag känner, tror, tänker och tycker.

Egentligen behöver jag bara titta på hur mitt barn växer, utvecklas och känner sig behövd, kompetent, vågar, lyckas osv när hon hjälper mig med olika arbetsuppgifter. Egentligen vet jag att det är både bra och rätt att låta barn vara med. Det är inte alltid det är "lättare" att hon är med, men det är alltid roligare och så fint att se hur hon lär sig så oerhört mycket, och jag lär av henne också. Hon kommer med så mycket kloka insikter och lösningar.

Främst är hon med i sånt vi gör med Axis, marknader, designer, fix med material, laminering av affischer, klippa, klistra osv. Det är inget hon gör "i stället för att gå till skolan" (en kommentar jag egentligen inte borde behöva skriva men tänker att det är bäst att göra det så det inte missförstås). Vi gjorde förra året även ett event som hon initierat, varit med och planerat och var med och genomförde. Hon älskade det! Hon njuter av planering, skissande, pyntande, fixande, packa påsar, bära grejer (en stund) osv. Här är vi väl ganska lika haha. 

När hon sa "Mamma, jag ÄLSKAR att jobba med dig och med Axis" bekräftade hon ju det jag trodde. 

Jag önskar av hela mitt hjärta att hon kände så för skolan, om jag kunde byta för henne så skulle jag. Men det blir ju på ett sätt ännu viktigare att hon får känna så hemma då i alla fall. När hon "hjälper mig"/"jobbar med mig" övar hon på en massa livskunskap och skolämnen i en logisk verklighet med logiska omedelbara konsekvenser, känner lust, glädje, stolthet och tillfredställelse. Viktiga känslor för psykisk hälsa för alla människor. 

Att bjuda in barnen i den världen av kreativitet, entreprenörskap, engagemang, lust och även det som är jobbigt och svårt bör ju vara jättebra tänker, känner och tycker jag. 

Men de osäkerhetskilar som samhället slagit allt djupare in i mig de senaste åren gör att jag ändå vill titta närmare på det för att få lite kött på benen och se om mitt kännande och tyckande har något som helst vetenskapligt stöd. Det berättar jag om ni nästa blogg, den här är redan för lång haha. Nästa får bli kortare. 

Berätta gärna hur du tänker och gör med att involvera barn i de vuxnas aktiviteter och jobb. 

//Jessica