Jag beundrar alla dedikerade pedagoger. Alla som jobbar med barn och brinner för barnens bästa, barnens rätt, möjligheter och kapacitet. Alla som står på barnens sida.
Just nu är jag alldeles särskilt i beundran av dedikerade specialpedagoger.
Inskolningen på ny skola har påbörjats, vi har gjort två veckor nu och denna vecka har jag kunnat sitta i ett rum och pedagogen med barnet i ett annat.
Vårt liv är fyllt av hopp igen, det hopp som flera gånger faktiskt nästan övergett mig under 2023. Hoppet om en fungerande skolgång och därmed stor chans till välmående och utbildning för barnet och ett fungerande liv för familjen.
Glädjen är obeskrivlig över det mottagande vi fått på den nya skolan. Jag vill berätta detta, eftersom det är skillnaden som gör skillnaden för oss och barnet i vårt liv just nu och eftersom jag också berättat vad som puttat omkull oss tidigare.
Det är väldigt tidigt än, men det går bra. Absolut inte automatiskt eller självklart, men bra. Det står nämligen en briljant specialpedagog i fronten och styr den här skutan mot en fungerande skolgång. Där finns också ett centralt elevhälsoteam med fantastiska personer som brinner för barnen och en rektor som förstår och ger förutsättningarna som behövs för att lösa detta tillsammans. Vi berättade för dem häromdagen hur tacksamma vi är för detta och att jag just i detta nu känner för första gången som förälder när skolan blivit problematisk att mitt barn får EXAKT det stöd det behöver.
Jag var extra noga med att påtala det för dem, berätta hur vi känner. Samma dag publicerades nämligen en tidningsartikel där jag berättat hur flera av mina barns resa genom skolan varit. Där har funnits bra stöd till och från för dem, duktiga pedagoger, men sällan exakt det stöd barnen behövt från skolan som helhet. Den intervjun handlade inte om den här upplevelsen vi är i just nu.
Vi och vårt barn blir hörda, vi blir visade förståelse och tilltro till att vi känner barnet, att vi har mest kunskap om barnets styrkor, svårigheter och behov. Att det vi kämpar med är på riktigt, att de också ser de behov vi ser. Att alla inblandade insatser förstår, har kunskap och verkligen satsar på barnets bästa. Allt detta tror jag är absolut viktigast för att kunna skapa trygghet för ett barn som inte klarar att vara i skolan/skolmiljön, eller egentligen för alla barn såklart. Men när det finns känslighet och svårigheter än mer.
Detta är steg ett liksom - att få med och få förståelse för hela bilden.
Lättnaden är enorm även om det fortfarande är en utmaning varje dag. Det är fortfarande inte enkelt, det är skört och vi vet inte hur nästa vecka blir. Ovissheten och oron finns såklart kvar, men jag njuter ta mig tusan av varje stund som fungerar och jag känner mig just nu helt trygg i att både viljan och kompetensen finns på plats.
Vi har startat väldigt försiktigt och skolar in genom denna briljanta specialpedagog i långsammets lov. Jag har förmånen att få vara med tillsammans i rummet och se hen arbeta. Jag som älskar och jobbar mycket med musik och konserter upplever det nästan som musikalisk konst det hen gör. Det är så väldigt vackert.
Lite som en dirigent som vägleder barnet genom att locka till lust och passion för lärandet. Jag berättade att jag är så imponerad över hur fint hen jobbar med barnet, hur hen läser av känsligheter, kroppspråk, känslor, styrkor och förmågor och svarar upp med smarta anpassningar eller uppgifter. Hur det är ett flödande snarare än uppmaningar när barnet fladdrar iväg i rummet eller tanken. Att locka tillbaka barnet till uppgiften genom lust och nyfikenhet, i stället för uppmaningar.
"Det kallas kreativ vägledning och det är ju det ni gör varje morgon hemma också" sa hen. Det är ju sant, inte alltid en lyckas att vara kvar i kreativiteten. De flesta av oss vuxna är ju uppväxta i ett "fostrande" samhälle och det sitter i automatik att skicka uppmaningar till barn snarare än att kreativt vägleda dem till det vi vill att de ska göra.
Det här ska jag dyka lite djupare i kommande veckor tänkte jag. Jag behöver bli bättre på det här över större delar av dagen. Det är så lätt att gå in i det som är automatiskt. Bara en sådan enkel sak som att - "Borsta dina tänder nu" - ska jag öva med i veckan. Ska försöka se om jag kan hitta en kreativ vägledning till att få det att kännas mindre som ett tvång och översitteri från barnets perspektiv. Det är nog en sån sak som i många familjer kan bli en surdeg varje dag, när barnet inte har lust eller tid att borsta tänderna, eller kanske inte vill gå och lägga sig. Ju mer jag tänker på det, ju mer ser jag hur vi behöver utöka den kreativa vägledningen hemma i olika vardagssituationer. Kanske har vi tappat det lite då orken tagit slut redan efter morgnarnas utmaningar. Vi lyckas ofta hålla oss där, men vi kan verkligen bli bättre.
Återkommer med hur det går för mig där haha.
Känner du till "kreativ vägledning"?
Har du lyckats implementera det fullt ut i vardagen med den egna familjen?
Ibland är vi ju bättre på det mesta vi kan runt relationer och bemötande på våra jobb än hemmavid med de egna barnen.
Min känsla idag är i alla fall tacksamhet, en enrom tacksamhet.
//Jessica
