För första gången visar jag ett utkast av första boken om Axis för någon utanför närmaste familjen. Inte ens mina syskon eller föräldrar har sett den. Emelie Wiklud är en fantastisk illustratör så jag är helt säker på att hon kommer göra magi med Axis.
Eftersom jag inte vet hur något “brukar” gå till när en skriver en barnbok och kontakten med illustratör så har jag gjort ett arbetssätt som funkar för mig. Vi bor långt ifrån varandra och vi har inte ens haft ett videomöte eller hört varandras röst - men klickade direkt ändå. Det känns som att hon förstår precis vad jag vill förmedla, hur jag menar när jag beskriver en bild/känsla osv i text.
Vi rör oss båda i en FB grupp med ganska stort fokus på nära föräldraskap och stor respekt för barns behov, utveckling och deras känslor. Det var där jag hittade henne.
Mitt arbetssätt har inneburit att jag gjort tre korr helt för hand (börjat om varje gång). Nu inför fjärde kände jag att jag ville har mer färg och miljö för att också kunna provläsa lite bättre med barn - och att inte behöva skriva om texterna hela tiden, för hand….
Jag är absolut ingen hejdundrande tecknare dessutom. Ellie hade visserligen väldigt kul åt mina teckningar - men det är inte främst en komedi jag skrivit haha.
Jag har två versioner av Axis som ikon - med dessa har jag skapat en miljö i Canva (dataprogram) och klistrat dit lite olika ansikten/kapat och kluddat - så det är mest karikatyrer.
Såhär tex
Jag visade Moa, som är 17 år, det fjärde korret. Hon undrade om mitt mål inte var att ge barnen verktyg för psykisk hälsa - detta skulle snarare traumatisera dem!
Det är väldigt bra att ha kritiker i olika ålder här hemma - vi skrattade så vi grät och så fick jag göra ett femte korr innan det gick iväg till illustratör NYSS!
Kan tillägga som en parentes att 6åringen inte tyckte korr fyra var så lika läskigt.
Det är massor textkorr kvar att göra och hitta tydligare anvisningar för den övning som finns i boken. Det känns som den största utmaningen i det här stadiet.
Jag har valt bort att ta reda på hur en gör och ger ut en bok. Om jag skulle lägga fokus på det och de svårigheter som kan finnas framåt, skulle den nog aldrig få komma ur mig. Så jag rider på den lustfyllda kreativa vågen nu och tar reda på det jag måste veta just nu. Sen får komma sen, det lär det ju ändå göra helt automatiskt.
För de som känner mig kommer det troligen som en överraskning att jag gör så i ett så här omfattande äventyr. Jag brukar vilja ha alla förutsättningar på bordet innan jag ger mig in i något. Att verkligen kunna det jag ska göra brukar vara superviktigt för mig.
Men det känns inte ens läskigt att inte veta, inte kunna i det här. Det är lite som att jag bara följer en skön stig med lite dålig sikt framåt men mot något jag vet blir fint. Det kanske är min 40årskris som kommer nu då, haha. Eller också är det bara att ingen annan blir skadad eller ledsen om jag inte gör som en brukar/borde eller om jag misslyckas.
Allt som kan hända när en ansvarar för människors liv och hälsa på event finns inte i den här världen. Inget börjar brinna för att jag råkar radera något eller skicka för sent, inga utrymningsvägar behöver hållas fria (kan vara en utmaning), ingen halkar på is eller stoppar foten i en marschall. Sånna grejer slipper en helt här. Det är väldigt skönt.
Runt hörnet finns såklart en investering i rena pengar. Jag har inte räknat på den heller, så det ordnar sig säkert haha.