Det här med kramar efter covid..
Jag vet inte hur det är med er, men efter covid har det här med kramar utanför familjen/nära vänner blivit lite mer komplicerat för mig.
Jag är en kramare skulle jag säga. Jag gillar att kramas, egentligen föredrar jag det framför handslag. Innan covid tänkte jag inte ens på det här speciellt mycket. Men för mig är det nog såhär:
1. Händer som möter händer sprider mer bakterier - tänker jag helt ovetenskapligt underbyggt, bara min hjärnas egen logik.
2. Att ta i andras händer är ganska intimt för mig. Hud mot hud, närmare energifält eller något sådan kanske?
Jag gillar att vara i och ta in andras energifält, så länge det finns värme där. Så det är inte att det är jobbigt men det kanske är så att avvänjningen pandemin orsakade gjort mig känsligare för den beröringen.
Vill alla kramas?
Under pandemin kom diskussionen igång mer, alla de som verkligen inte gillar att kramas till höger och vänster med kollegor, nya bekantskaper osv tyckte det var så skönt och de fick utrymme att höras.
Jag fick upp ögonen mer för samtycke i det här närmandet. Under pandemin var det SJÄLVKLART att vi inte tog i varandra utanför familjen. Nu upplever jag att fler kanske inte vill gå tillbaka till det där, varken med att ta i hand (hej friskare vardag) eller kramas nu och då. Jag vill ha respekt för dem och i den viljan tror jag att jag själv därför skickar ut lite röriga signaler. Har varit i en del mingelsammanhang med både nya och kända bekantskaper..och plötsligt märker jag hur svårt jag tycker det är att veta om vi ska kramas eller ta i hand eller bara säga hej...
Så skönt det är då (för mig som kramare) när den andre tar lite initiativ i kroppsspråket. Känner jag att här går den in för en kram, då kör vi haha. Men tvekar den andra med lite då går jag inte in och tar initiativ. Efteråt kan jag då fundera på om jag upplevs som kall eller otrevlig som bara kramar vissa av dem jag känner på ungefär samma sätt och olika vid olika tillfällen.... Sånt här tror jag inte män funderar på haha. Men det är en gissning..
Konstig och ovan känsla att känna förvirring i det här. Men....ni som verkligen vill krama mig och vi träffats innan eller haft lite kontakt iaf digitalt - kör bara! :).
En annan reflektion jag gjorde igår var att det luktade gott på stället jag var på på morgonen. Men under dagen märkte jag att lukten följde med mig. Det var nog herrparfym - från någon av de få jag kramade på frukostminglet.. Min parfym stannar inte ens med mig hela dagen (upplever jag) - men parfym som andra duttat på sin kropp - följer med mig i håret hela dagen, även till nästa om kvällen inte innebär en dusch. SÅ konstigt haha.
Barnen då?
Ja, så under covid kom diskussionerna upp om samtycke till kramar och hur vi bör bli lite bättre generellt på att invänta samtycke mellan andra vuxna. Men hur är vi med barnen i detta?
Kramar vi barn, egna och andras utan att fråga om de vill ha en kram eller invänta att de kommer till oss?
Varför gör vi det i så fall?
Vad är det som gör att vi tycker oss ha rätt till det, samtidigt som vi lär dem om att de ska sätta gränser för sig själva, stopp min kropp osv?
Det tycker jag att alla vuxna ska fundera lite runt.
Även det här är ett området som jag de senaste åren blivit mer uppmärksam på och övar ständigt på att bli bättre på. Jag tror att många av oss som är uppfödda på 70-80 talet iaf inte har det självklart med oss att det är ett val att få en kram av vuxna, som barn.
Lite har det väl blivit självklart när jag fått några barn som vill kramas, men verkligen bara när de själva har lust. Något som lätt kan upplevas som att de inte vill kramas (för det puttar bort, eller säger nej eller så när en kommer nära). Men ett nej från ett barn betyder inte att det inte vill kramas, det betyder att det inte vill det just nu. Sen finns det självklart barn som faktist inte vill alls - det måste vi respektera. Alla vuxna runt barnen, hur svårt det än är i oss själva.
Någons stans som bottnar i kärlek så händer det fortfarande att jag inte frågar mina barn först om det är jag som vill ha en kram, gosa osv.
Med andras barn, barn som jag älskar och gärna kramar såklart - frågar jag först sen ett antal år tillbaka. Det märks då att barn fortfarande inte är vana att få den frågan, eller valet kanske en ska säga. Jag minns absolut att vuxna tvångskramat mig när jag var liten, men jag tror inte det fanns en förväntan från mina föräldrar att jag skulle krama alla släktningar.
Mitt starkaste minne av en för närgången situation är ändå den på bilden här då jag var ca 2 år och geten kom allt för nära och knuffades. Tycker fortfarande inte om getter nåt värst. Men jag känner mig tacksam att det är det värsta jag minns att jag upplevt som litet barn, när det gäller för närgångna individer.
Vi har nog en bit kvar här ändå, även om jag upplever att föräldrar som är kanske 10 år eller så yngre än mig har det här mer för självklart gentemot sina egna barn.
Hur tänker du runt det här med samtycke i kramandet, bland både barn och vuxna?
Har dina tankar och beteende ändrats något efter pandemin?
Kommentera gärna här eller i Instagraminlägget. Jag är så nyfiken på hur andras tankar går, är det bara jag som blivit förvirrad och förändrad?
// Jessica