Efter pandemin har kramar utanför familjen och nära vänner blivit mer komplicerade för många av oss. Diskussioner om samtycke och gränser vid fysisk kontakt har blomstrat upp, och många reflekterar över sitt beteende kring kramar både med vuxna och barn. En ökad känslighet för beröring och en förvirring kring när det är lämpligt att krama eller ta i hand har skapat en ny dynamik i sociala sammanhang. Detta inlägg utforskar dessa tankar och reflektioner kring kramar i en värld som förändrats av pandemin.
Jag vet inte hur det är med er, men efter covid har det här med kramar utanför familjen/nära vänner blivit lite mer komplicerat för mig.
Jag är en kramare skulle jag säga. Jag gillar att kramas, egentligen föredrar jag det framför handslag. Innan covid tänkte jag inte ens på det här speciellt mycket. Men för mig är det nog såhär:
1. Händer som möter händer sprider mer bakterier - tänker jag helt ovetenskapligt underbyggt, bara min hjärnas egen logik.
2. Att ta i andras händer är ganska intimt för mig. Hud mot hud, närmare energifält eller något sådan kanske?
Jag gillar att vara i och ta in andras energifält, så länge det finns värme där. Så det är inte att det är jobbigt men det kanske är så att avvänjningen pandemin orsakade gjort mig känsligare för den beröringen.
Vill alla kramas?
Under pandemin kom diskussionen igång mer, alla de som verkligen inte gillar att kramas till höger och vänster med kollegor, nya bekantskaper osv tyckte det var så skönt och de fick utrymme att höras.
Jag fick upp ögonen mer för samtycke i det här närmandet. Under pandemin var det SJÄLVKLART att vi inte tog i varandra utanför familjen. Nu upplever jag att fler kanske inte vill gå tillbaka till det där, varken med att ta i hand (hej friskare vardag) eller kramas nu och då. Jag vill ha respekt för dem och i den viljan tror jag att jag själv därför skickar ut lite röriga signaler. Har varit i en del mingelsammanhang med både nya och kända bekantskaper..och plötsligt märker jag hur svårt jag tycker det är att veta om vi ska kramas eller ta i hand eller bara säga hej...
Så skönt det är då (för mig som kramare) när den andre tar lite initiativ i kroppsspråket. Känner jag att här går den in för en kram, då kör vi haha. Men tvekar den andra med lite då går jag inte in och tar initiativ. Efteråt kan jag då fundera på om jag upplevs som kall eller otrevlig som bara kramar vissa av dem jag känner på ungefär samma sätt och olika vid olika tillfällen.... Sånt här tror jag inte män funderar på haha. Men det är en gissning..
Konstig och ovan känsla att känna förvirring i det här. Men....ni som verkligen vill krama mig och vi träffats innan eller haft lite kontakt iaf digitalt - kör bara! :).
En annan reflektion jag gjorde igår var att det luktade gott på stället jag var på på morgonen. Men under dagen märkte jag att lukten följde med mig. Det var nog herrparfym - från någon av de få jag kramade på frukostminglet.. Min parfym stannar inte ens med mig hela dagen (upplever jag) - men parfym som andra duttat på sin kropp - följer med mig i håret hela dagen, även till nästa om kvällen inte innebär en dusch. SÅ konstigt haha.
Barnen då?
Ja, så under covid kom diskussionerna upp om samtycke till kramar och hur vi bör bli lite bättre generellt på att invänta samtycke mellan andra vuxna. Men hur är vi med barnen i detta?
Kramar vi barn, egna och andras utan att fråga om de vill ha en kram eller invänta att de kommer till oss?
Varför gör vi det i så fall?
Vad är det som gör att vi tycker oss ha rätt till det, samtidigt som vi lär dem om att de ska sätta gränser för sig själva, stopp min kropp osv?
Det tycker jag att alla vuxna ska fundera lite runt.
Även det här är ett området som jag de senaste åren blivit mer uppmärksam på och övar ständigt på att bli bättre på. Jag tror att många av oss som är uppfödda på 70-80 talet iaf inte har det självklart med oss att det är ett val att få en kram av vuxna, som barn.
Lite har det väl blivit självklart när jag fått några barn som vill kramas, men verkligen bara när de själva har lust. Något som lätt kan upplevas som att de inte vill kramas (för det puttar bort, eller säger nej eller så när en kommer nära). Men ett nej från ett barn betyder inte att det inte vill kramas, det betyder att det inte vill det just nu. Sen finns det självklart barn som faktist inte vill alls - det måste vi respektera. Alla vuxna runt barnen, hur svårt det än är i oss själva.
Någons stans som bottnar i kärlek så händer det fortfarande att jag inte frågar mina barn först om det är jag som vill ha en kram, gosa osv.
Med andras barn, barn som jag älskar och gärna kramar såklart - frågar jag först sen ett antal år tillbaka. Det märks då att barn fortfarande inte är vana att få den frågan, eller valet kanske en ska säga. Jag minns absolut att vuxna tvångskramat mig när jag var liten, men jag tror inte det fanns en förväntan från mina föräldrar att jag skulle krama alla släktningar.
Mitt starkaste minne av en för närgången situation är ändå den på bilden här då jag var ca 2 år och geten kom allt för nära och knuffades. Tycker fortfarande inte om getter nåt värst. Men jag känner mig tacksam att det är det värsta jag minns att jag upplevt som litet barn, när det gäller för närgångna individer.
Vi har nog en bit kvar här ändå, även om jag upplever att föräldrar som är kanske 10 år eller så yngre än mig har det här mer för självklart gentemot sina egna barn.
Hur tänker du runt det här med samtycke i kramandet, bland både barn och vuxna?
Har dina tankar och beteende ändrats något efter pandemin?
Kommentera gärna här eller i Instagraminlägget. Jag är så nyfiken på hur andras tankar går, är det bara jag som blivit förvirrad och förändrad?
// Jessica
Ni som läste min blogg innan här vet att jag känt osäkerhet runt mitt barns deltagande och engagemang i mitt jobb. Eller egentligen osäkerhet på att min magkänsla och barnets reaktioner är rätt.
Det visar sig att vetenskapen delar min uppfattning. Skönt såklart att jag inte var helt ute och cyklade baserat på någon slags ego eller eget behov av att det ska vara bra för att det känns bra.
Forskning har visat att barns deltagande vuxnas aktiviteter kan ha positiva effekter på deras utveckling och självkänsla. Enligt en studie publicerad i Journal of Family Psychology (Smith et al., 2018) kan barn som engageras i vuxnas sysslor utveckla viktiga färdigheter som ansvarstagande, problemlösning och samarbete. Denna typ av interaktion kan också bidra till att stärka banden mellan barn och vuxna i familjen eller samhället.
Studier har också pekat på att barn som frivilligt engagerar sig i vuxnas aktiviteter upplever en känsla av stolthet och tillhörighet.
En annan forskningsrapport från Child Development (Jones & Brown, 2019) pekar på att barn som involveras i vuxnas arbete kan få en ökad förståelse för olika yrken och branscher. Genom att vara delaktiga i vuxnas sysslor får barn möjlighet att lära sig nya kunskaper och färdigheter som kan vara värdefulla för deras framtida karriärval. Denna typ av erfarenhet kan också bidra till att öka barns självförtroende och känsla av självständighet.
Samtidigt är det såklart viktigt att skapa en balans mellan att låta barn delta i vuxnas aktiviteter och att låta dem ha sin egen tid och utrymme för lek och egna intressen.
Jag har inte hittat några studier som motsäger dessa studieresultat så jag känner mig nu helt trygg med min förmåga att läsa av mitt barn i det här och känslan runt att det rimligtvis är bra för barn att hänga med sina vuxna på jobbet och aktiviteter. Men, det kan såklart finnas sådana studier. Jag tar gärna del av dem om ni hittar några.
Funderar lite, om vi nu vet att detta är väldigt bra för barns utveckling, varför är vi då så oerhört uppdelade i många barn med väldigt få vuxna och många vuxna och inga barn i princip hela dagarna i Sverige? Från att barnen är 1,5-2år generellt.
Varför har vi strukturerat samhället på ett så för människan onaturligt sätt, det är ju ändå människor som strukturerat det? Ja, såhär kan tankarna gå. Men nu är det dags att lämna cafét jag sitter på och bege mig hemåt.
Fundera gärna med mig i kommentarsfältet på instagram eller här i bloggverktyget. Jag vill gärna höra hur ni andra tänker.
//Jessica
Bara några generationer bakåt var det helt självklart att de flesta barn lärde sig arbetet på gården/föräldrarnas yrken, hjälpte till med det, lärde sig och växte genom det. Det var både viktigt och självklart. Hur tänker vi och gör runt det idag? Är samhället tillåtande eller dömande runt det här och skiljer det hur vi tänker när det gäller mammor och pappor som gör det?
]]>Det här är en fråga jag tänkt mycket på sista året. Helt naturligt ser mina yngsta barn mitt arbete då vi spenderar väldigt mycket tid tillsammans och jag jobbar hemifrån.
Minsta har bilvit väldigt engagerad och vill vara med i många delar.
Jag försöker hålla mig medveten och känna av vad som funkar, vad hon vill, orkar osv. Jag vet inte om det är en samhällsgrej generellt att det döms och ses ner på de som har med barnen i/på jobbet?
Jag har nog alltid involverat barnen i den mån de velat och det gått. De har alla då och då varit med på mitt jobb, men inte så engagerat som minsta kanske.
Bara några generationer bakåt var det helt självklart att de flesta barn lärde sig arbetet på gården/föräldrarnas yrken, hjälpte till med det, lärde sig och växte genom det. Att en som familj drev framåt tillsammans, inte bara med hushållssysslor. Det var både viktigt och självklart.
Men idag ser vi det inte så längre på generell nivå, upplever jag. Jag tror det är därför jag känner sådan osäkerhet inför det. Idag är prio 1 att barn och unga ska vara i skolan och på fritids största delen av sin vakna tid. Det är det som ska utveckla dem till färdiga arbetande samhällsmedborgare. Sen ska de börja arbeta när de är mitt i pubertet eller snart därefter och så skäller vi på dem om de kanske inte klarar eller vill det. Då är de lata.
Det verkar vara hårdare klimat mot mammor här. Främst andra kvinnor härjar snabbt om dåligt moderskap och vad vi borde göra i stället om vi VOBar, driver företag som mammor osv. Dömande och tyckande haglar tätt - jag har själv upplevt det och ser det dagligen på sociala medier där kvinnor som delar sin vardag och sitt arbete med sina barn får skit för det. Jag följer många kvinnor i musikbranchen tex, där barnen ofta är med i olika omfattning. Jag förstår inte syftet med detta dömande, vad kommer det för gott ur det?
En mamma som driver företag är oftare en egoistisk karriärist, en pappa som driver företag är entreprenör, stark och duktig. Speciellt om han har barn med på jobbet. Wow, vilken duktig man som kan både ratta barn och jobb samtidigt. Otroligt många mikroföretagande kvinnor gör det hela tiden, genom graviditet och småbarnstid, men blir fortfarande ofta mötta med dömande. Hur kan det fortfarande vara såhär 2024?
Hade ett intressant samtal om jämställdhet på en företagsträff nyligen. Fortfarande är det så stora skillnader - i våra attityder. Och attityderna bestämmer ju väldigt mycket ändå. Speciellt de vi är omedvetna om. Jag tränar på att bli bättre på att belysa mina egna attityder, fördomar och tankar, bli uppmärksam och ifrågasätta varför jag tänker som jag gör. Det är lång väg kvar, men jobbar på det.
Självklart blir en påverkad på av att möta sånt här återkommande genom åren och över tid. Jag försöker skaka av mig, men det påverkar mig och skapar ändå en viss osäkerhet.
Egentligen behöver jag bara titta på hur mitt barn växer, utvecklas och känner sig behövd, kompetent, vågar, lyckas osv när hon hjälper mig med olika arbetsuppgifter. Egentligen vet jag att det är både bra och rätt att låta barn vara med. Det är inte alltid det är "lättare" att hon är med, men det är alltid roligare och så fint att se hur hon lär sig så oerhört mycket, och jag lär av henne också. Hon kommer med så mycket kloka insikter och lösningar.
Främst är hon med i sånt vi gör med Axis, marknader, designer, fix med material, laminering av affischer, klippa, klistra osv. Det är inget hon gör "i stället för att gå till skolan" (en kommentar jag egentligen inte borde behöva skriva men tänker att det är bäst att göra det så det inte missförstås). Vi gjorde förra året även ett event som hon initierat, varit med och planerat och var med och genomförde. Hon älskade det! Hon njuter av planering, skissande, pyntande, fixande, packa påsar, bära grejer (en stund) osv. Här är vi väl ganska lika haha.
När hon sa "Mamma, jag ÄLSKAR att jobba med dig och med Axis" bekräftade hon ju det jag trodde.
Jag önskar av hela mitt hjärta att hon kände så för skolan, om jag kunde byta för henne så skulle jag. Men det blir ju på ett sätt ännu viktigare att hon får känna så hemma då i alla fall. När hon "hjälper mig"/"jobbar med mig" övar hon på en massa livskunskap och skolämnen i en logisk verklighet med logiska omedelbara konsekvenser, känner lust, glädje, stolthet och tillfredställelse. Viktiga känslor för psykisk hälsa för alla människor.
Att bjuda in barnen i den världen av kreativitet, entreprenörskap, engagemang, lust och även det som är jobbigt och svårt bör ju vara jättebra tänker, känner och tycker jag.
Men de osäkerhetskilar som samhället slagit allt djupare in i mig de senaste åren gör att jag ändå vill titta närmare på det för att få lite kött på benen och se om mitt kännande och tyckande har något som helst vetenskapligt stöd. Det berättar jag om ni nästa blogg, den här är redan för lång haha. Nästa får bli kortare.
Berätta gärna hur du tänker och gör med att involvera barn i de vuxnas aktiviteter och jobb.
//Jessica
Jag blev såklart väldigt intresserad då jag ser hur fantastiskt det fungerar. Även om det är ett uttryck eller en metod om en så vill, som används inom skola och specialpedagogik tänker jag att det säkerligen går att applicera mycket hemma, i de flesta familjer, så jag dök lite i det.
Jag har fått det beskrivet såhär ungefär, det finns säkert flera olika beskrivningar och det verkar inte vara en "befäst" metod:
För en specialpedagog är det viktigt att ta hänsyn till varje elevs individuella behov och styrkor, det gäller väl egentligen alla vuxna som är runt barn tycker jag. Men i den yrkesrollen än mer uttalat kanske.
När det gäller barn som behöver extra stöd kan kreativ vägledning vara ett effektivt verktyg för att hjälpa dem att utvecklas och nå sin fulla potential.
1. En av de första stegen är att skapa en trygg och stöttande miljö för eleven. Genom att etablera en positiv och uppmuntrande atmosfär kan eleven känna sig bekväm att utforska och uttrycka sina tankar och känslor på ett öppet sätt.
2. Nästa steg är att identifiera barnets styrkor och intressen. Genom att fokusera på det som eleven redan kan och tycker om att göra, kan specialpedagoger hjälpa till att bygga upp självförtroende och motivation för att ta sig an nya utmaningar.
3. När barnet tappar fokus eller fladdrar iväg från det som är tänkt att göras vägleds det tillbaka genom att locka med tydlig lekfullhet med det roliga/spännande som skulle göras härnäst. Att vara kreativ med att göra saker spännande, roligt, magiskt för barnen är verkligen ett vinnande koncept. Använda deras fantasi och lust för att vägleda dem till den uppgift de ska göra just nu.
Exempel ur verkligheten: Barnet skuttar upp från stolen och börjar pilla med något annat. Där kan vi vuxna ibland vara snabba att försöka få tillbaka barnet till uppgiften genom förmaningar - kom nu, nu skulle vi ju göra den här uppgiften...Du skulle ju läsa det här nu, sen är det paus...osv.
Med kreativ vägledning lockar en istället tillbaka:
Titta här, vad står det här egentligen, kan du hjälpa mig att se vad vi ska göra nu?
Kolla vad den här figuren ser ut som... osv beroende på vad som får igång barnets nyfikenhet.
Genom att använda kreativ vägledning kan vi hjälpa barn att utvecklas och blomstra, det gäller ju alla barn. Genom ett stödjande och uppmuntrande tillvägagångssätt kan elever/barn upptäcka sin potential och nå sina mål, men viktigast av allt kanske, behålla lusten till lärande och utveckling på alla plan.
Smartare
Jag tror att det säkert finns fler som jag, som antingen inte känner till att det finns ett smartare och pedagogiskt bättre sätt att få barn att göra det vi önskar att de gör än att tala om för dem, alltså dela ut order, eller befalla dem, eller har viss kunskap om detta men är lite dåliga på att använda det i vardagen?
När jag rannsakar mig själv inser jag att jag delar ut mycket mer order än jag är kreativt vägledande. Vi har verkligen övat på kreativ vägledning hemma genom åren utan att kanske veta att det är just det, speciellt på morgnarna. Nu lyckats vi ganska bra med det vi övat på och där vi övat på det. Men resten av dagen då? Hur går det där egentligen??
Ex:
"Gå och borsta dina tänder nu, det är dags att sova snart."
"Kom nu vi ska äta mat!", "Klä på dig, vi ska gå strax".
Jag tror inte jag är ensam om att behöva verkligen öva mycket på det. Troligen blir det så här dels på grund av trötthet eller stress. Det är mycket mindre energikrävande att kasta ur sig en order än att hitta en kreativ väg till barnets lust även i sådana "enkla" och vanliga vardagssituationer.
Men sammantaget går det såklart åt mindre energi när det inte behöver bli maktkamper eller osämja pga att barnet kanske inte alls har lust eller tid att borsta tänderna bara för att jag tycker det är dags.
Nu ska jag bli bättre på det här med kreativ vägledning i vardagen!
Specialpedagogen
Den här specialpedagogen vi har är så fantastisk. Hen bekräftar och vägleder inte bara barnet och ser till de behoven. Hen gör det också med mig/oss föräldrar.
När jag uttryckte att de fysiska pedagogiska verktygen med tex bildstöd som används väldigt framgångsrikt och flitigt i skolan nog skulle vara hjälpsamt hemma med, men att det blir knepigt att fixa med allt själv. Hur, vad, när osv ska det fixas (det är smart färgkodat osv)? Vi har just nu inte tillgång till habiliteringen, där en annars kan få sådana verktyg. Jag sa detta på ett möte, hen kände in mitt behov och nästa dag skapade hen detta tillsammans med barnet, så vi fick ta hem det.
Vi klippte och laminerade hemma. Men alltså, jag blev så rörd av den handlingen. Jag bad inte om något, skulle aldrig begära att en skolpedagog skulle fixa med det, men hen kände vårt behov av stöd här och bara som om det var det enklaste i världen trollade fram det.
För en del kanske detta känns som en självklar grej eller en ickefråga, men det är något jag aldrig mött i tidigare.
Detta totala och självklara fokus på förstå barnet och att skapa de allra bästa förutsättningarna för hens möjligheter att lyckas och hur snabbt det också har önskad effekt. Det är ovanligt och för mig något av det finaste jag upplevt som förälder.
TACKSAMHET!
//Jessica
Så nu tog jag hjälp direkt av min äldsta dotter för att mala ner de hårda och läskiga kanterna lite redan nu tidigt, vi hade väldigt roligt under tiden då vi skulle komma på vad som var bättre än det jag först hittade på (det ska jag inte berätta haha). Böckerna ska inte vara läskiga, men tillräckligt dramatiska för att barnen ska känna med och förstå varför Axis reagerar och behöver hjälp med att må lite bättre.
Är det inte bättre du säljer de böckerna du har först, mamma?
Ja, det var minstingens reaktion när jag sa att jag behövde lite tid att skriva på nästa bok. Helt rimligt att påtala det, det hade jag säkert gjort med om det var någon annan i familjen som hade ett lager med böcker i hallen haha.
Jag förklarade att det kan ta minst ett, troligen flera år innan den blir klar och kommer ut. Då tyckte hon också det var dags att börja.
Har du en bok i dig som pockar på och vill ut. Skriv ner den vetja :).
//Jessica
Jag började med att tipsa om några bra insomningsknep för både barn och vuxna på instagram och nu de sista två nätterna har jag själv sen haft jättesvårt att somna. Något som mycket sällan händer. Jag har den stora turen i livet att jag haft väldigt lite sömnbesvär - dvs orsakade av mig, sömnbrist pga yttre faktorer har jag haft mycket av i och med småbarnslivet. Men i oroliga perioder eller perioder av mycket planeringsfokus i jobbet - då kan det hända att jag får svårt att somna.
Har jag då använt dessa knep nu när jag legat och rullat till kl 03 innan jag lyckats somna? Svar NEJ!
Jahaja, varför då kan en ju undra.
Ja, det undrar jag med!
Det där med att antingen få hjälp att ta kontroll över en grubblande hjärna eller göra det själv är egentligen inte så enkelt. När hjärnan är igång och antingen kör hela livet i repris i både toppar och dalar och allt däremellan eller försöker lösa något problem, då glömmer jag bort allt jag kan om insomning, avslappning osv. Oftast sover ju dessutom människorna omkring en och hinner inte märka att jag inte gör det.
Men till slut dyker det ändå upp en tanke om att en kanske skulle lägga sig på spikmattan och ta tag i andetaget i alla fall och räkna lite, sen minns jag inget mer haha. Spikmatta är verkligen en höjdare för mig som vuxen, både som smärt- och spänningsminskare, men också som rogivare. Det är väl svårare för hjärnan att spåra iväg i en massa samtidigt som det händer tusen grejer på rygg och nacke helt enkelt.
Om min sambo inte somnat brukar det funka super med lite nackmassage eller att han bara säger - "Gör nån andningsövning då". Då blir jag ju uppmärksam på att jag behöver ta tillbaka kontrollen över mitt rusande sinne.
Insomningstipsen jag lagt upp på instagram är:
Helt galet att det redan är jul igen nu i helgen! Tiden går visst snabbare och snabbare ju äldre än blir!
Tänk att det finns ett antal barn där ute som kommer att få boken med Axis i julklapp, nyp mig i armen!!
Förra veckan var det en man som berättade för mig att "Vill du hjälpa Axis våga?" stod på hans barnbarns önskelista. Alltså wow, jag blev helt tagen. Min bok finns på ett barns önskelista, det är verkligen stort för mig.
Jag vill passa på att tacka er som läst och gett feedback både vad gäller bloggen, Instagram och boken. Jag visste att behovet att lyfta barns psykiska hälsa och hur vi kan stötta den var stort. Att vi behöver prata om det som är svårt i barnens liv, även när det sker. Inte bara när barnen är vuxna och förhoppningsvis finns kvar och kan berätta själva. Om samhället ska förändras behöver vi prata nu. Barnen kan inte vänta! Hur stort behovet att prata om detta var hade jag inte insett.
Det är lite svårt att ta in alla fina ord men jag försöker suga in dem och bevara dem i mitt hjärta för alltid! Det är så oerhört kul och fint att höra om barnens reaktioner på boken. Det är det bästa med hela den här resan, helt fantastiskt verkligen. Så det får ni gärna fortsätta skicka till mig.
Jag är väldigt glad att boken blivit så populär hos pedagoger också. Att den uppskattas som läsning i grupp, att det finns mycket att prata om runt den, mycket fina styrkor vad gäller andra pedagogiska delar än bara ett verktyg att stärka sig själv med - har det berättats för mig. Det gör mig också jätteglad, när ni pedagoger berättar hur ni och barnen upplever boken och hur den kan användas på flera sätt. Det är lite overkligt men underbart att höra.
Också tack till alla er som stöttar mig på alla möjliga andra sätt i mitt arbete för att lyfta fokuset på barnens mentala hälsa, inte minst till er som köpt produkter och böcker eller bett ert bibliotek ta in den och kanske lånat den eller följer oss på instagram. Det betyder oerhört mycket för mig och såklart för möjligheten att låta Axis göra flera böcker.
Jag ville egentligen bara titta in och säga god jul, men det fanns visst mer som ville ut. Så så blev det haha.
Hoppas ni får en fantastisk jul och tack än en gång!
God Jul
//Jessica
Att samsova verkar vara en vattendelare kulturellt i Sverige. Målet verkar alltid vara att barnen ska sova i egen säng så fort som möjligt - helst direkt vid födelsen. Det är det som är eftersträvansvärt av någon anledning, det är sånt en får applåder och visslingar för när en lyckas åstadkomma som förälder.
Men att föräldrar ska sova tillsammans är självklart och om vuxna berättar om skilda sovrum eller att de delar upp sig och sover med barnen i olika sängar - då är det synd om dem och problematiskt både för parrelationen och de vuxna individernas hälsa på sikt, verkar den allmänna inställningen vara. Det är verkligen inte alla som tänker såhär, men det syns och märks tydligt i olika diskussionsforum, kommentarer på artiklar i ämnet både digitalt och i verkliga livet att attityden fortfarande är mycket så.
Jag tycker att det här är ganska märkligt då människor, som de flockdjur vi ju är, sovit tillsammans som familj genom årtusenden. Sen har vi i alla fall i väst slutat med det någon gång när vi fått bättre välstånd och plats att ha egna sängar. Troligen finns också en massa annat kulturellt inbäddat i detta, en syn på barn som ska tränas till självständighet som rått länge i alla fall i Sverige. Vår syn, i Sverige, på sexualiteten i sovrummet kan jag tänka mig finns med där också.
Att ifrågasätta våra präglingar från en samhällskultur våra föräldrar växt upp i och normer som skapats utifrån diverse politik, religion, föreställningar osv har varit en naturlig del av mitt liv, det här området är verkligen inget undantag haha.
Här kommer ytterligare ett par fördelar för föräldern i fysisk närhet med sitt barn:
1. Föräldrar som bär sina barn och samsover med dem kan känna sig mer självsäkra i sin roll som förälder, vilket kan leda till ökat självförtroende och mindre stress.
2. Att ha positiva erfarenheter av att bära sitt barn och samsova med dem kan bidra till att skapa goda minnen och starka band mellan föräldrarna och barnet, som kan vara värdefulla under hela livet.
Så, jag tänker att forskningen nu verkligen visat att de gamla föreställningarna om hur barn kan skämmas bort med närhet och kärlek var just föreställningar. Något kulturellt skapat utifrån någon med makts föreställning om hur barn fungerar.
Nu vet vi bättre, så låt oss förmedla det till varandra, våra barn och barnbarn. Fysisk närhet är fint, viktigt och mycket hälsosamt för båda parter på gruppnivå.
Jag hoppas att snart är tiden helt förbi när någon säger att du skämmer bort ditt barn när du bär det nära och mycket eller samsover så länge barnet behöver och vill det! Och som alltid - vi är olika och för alla barn eller vuxna funkar det inte på ett personligt plan med samsovning till exempel. Då får en hitta sin familjs bästa väg. Ni i familjen vet ju bäst vad som funkar för just er.
/Jessica
Om inte förra veckans tre forskningsbelagda punkter om varför det är bra för barnen och relationerna med dig som vuxen att bära sina barn i famnen och samsova räckte - så kommer här tre till.
1. Att bära ditt spädbarn i famnen kan också öka känslan av trygghet hos ditt barn. När de känner sig nära dig kan de känna sig säkrare och skyddade.
2. Det kan också hjälpa till att förbättra deras sömn. Genom att känna sig nära dig och höra din hjärtrytm kan de känna sig mer bekväma och trygga, vilket kan bidra till bättre sömn för både dig och ditt barn.
3. Det kan också hjälpa till att förbättra deras fysiska utveckling. Genom att ha nära kontakt med en vårdgivare kan barnet utveckla sin motorik och balans tidigare än om de inte hade haft denna kontakt.
Det finns alltså många fördelar med att bära sitt spädbarn i famnen, och jag hoppas att denna lista har varit till hjälp för dig som förälder. Sen förstår jag också att det ibland kan vara svårt eller påfrestande för vuxna att samsova och/eller bära barnen mycket. Men dessa två senaste inlägg handlar om vad det gör för barnet. Sen väljer vi vuxna hur vi vill förhålla oss till det och gör vad vi kan när vi kan så att det blir till det bästa för hela familjen.
//Jessica
]]>Skämmer vi bort barnen när vi bär dem eller samsover?
Tidigare generationer i vår västerländska kultur har fått lära sig att barn blir “bortskämda” när en tar upp dem när de skriker, bär dem i famnen “för mycket” eller när vi samsover.
Jag som fått flera barn mellan 2000 och 2015 har fått höra en hel del av det trots att det är i modern tid så att säga. Både av människor jag känner, men också från främlingar när jag burit barn i olika bärdon och helt struntat i att ha med vagn. Jag har dock märkt en enorm skillnad på detta under de 8 år min minsta vuxit upp. Nu ser en bärsjalar och ergonomiska bärdon överallt. Så var det inte när hon föddes. Så det känns i alla fall som att vi kommit lite längre här nu.
Mina barn har inte varit sådana som direkt nöjt sig själva på golvet, så det har burits mycket mindre ergonomiskt med de första barnen än med sista.
Spädbarn är instinktsstyrda och vi föräldrar har i uppdrag att svara på deras behov. Det är verkligen inte enkelt alla gånger att förstå sitt spädbarn. Men det är ganska få föräldrar som känner att det är ok att låta ett litet barn ligga och skrika och inte svara på deras behov. Vi bör följa den känslan, våra instinkter är oftast lika starka som barnets och oftast är det då rätt att följa dem (skriver oftast då det finns mentala sjukdomar och eller mediciner som kan påverka hur vi läser av barnet och då kan en såklart behöva hjälp att ta hand om barnet).
Som väl är vet forskarna numera att de gamla föreställningarna om att en kan skämma bort barn med närhet, kärlek och att inte svara på deras behov inte bara är felaktigt utan också att det kan vara direkt skadligt.
Det finns dock en del myter om det som fortfarande florerar. Här får du tre forskningsbelagda fakta att använda om någon påstår att du inte bör bära ditt barn i famnen (med armar eller i olika bärdon), ta upp det när det gnyr/skriker eller till dig som fortfarande tror på något av de gamla föreställningarna:
En strategi är att använda en "modellbaserad lek". Det innebär att du visar önskat beteende genom att leka själv eller genom att använda dockor eller leksaker.
Till exempel kan du leka att du städar upp efter dig själv eller att du säger "tack" när någon ger dig något. Använd dockor, gosedjur eller andra leksaker, prata högt med och genom dem om vad ni ska göra, det som hänt och varför. Låt dem vara lite tokiga, roliga och frågvisa och låt dem ha dialog med barnet och dig. Det brukar vara väldigt effektivt att gosedjuren/leksaken visar det önskade beteendet, ber barnet om hjälp i det och du som vuxen är lite motsträvig. Genom att se önskat beteende i lek lär sig barnen att efterlikna det i verkligheten och att använda barnens fantasi är både roligt och effektivt.
Det här kan också vara väldigt bra om barnet är arg eller besviken på dig som vuxen och inte vill bli tröstad av just dig. Då kan gosedjuren bekräfta barnets känsla och fråga om det vill gosa eller ha en kram av dem och du lämnar dem ifred en stund. När alla är lugna kanske barnet är redo att bli sams med dig igen.
Sammanfattningsvis kan lek vara ett kraftfullt verktyg när det gäller att förhindra bråk och jobbiga situationer mellan barn och vuxna och lösa konflikter mellan barn. Genom lek kan barnen lära sig sociala färdigheter, samarbeta och hantera konflikter på ett positivt sätt, samtidigt som vi kan uppmuntra önskat beteende. Använd gärna lekbaserade strategier för att skapa en positiv och samarbetsvillig miljö för både barn och vuxna. Om ni är flera vuxna runt barnen, prata om det här och hjälps åt att komma ihåg leken innan situationer spårar ur eller alla blir irriterade.
Har du någon sån där situation där allt höll på att balla ur och du/ni hittade en lekknapp hos barnet/barnen som vände allt på ett par sekunder? Berätta gärna om du vill. Vi kan alla behöva flera sånna knappar att testa.
// Jessica
]]>
Vill du lära dig effektiva strategier för att främja samarbete och minska konflikter hos barn? Genom att lära dig mer om hur barns hjärnor fungerar kan du hitta kreativa och positiva lösningar på utmaningar i vardagen.
]]>En av de mest effektiva lekbaserade strategierna för att främja samarbete och minska konflikter är att använda en "samverkanslek". Det innebär att barnen arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål, vilket kan vara allt från att bygga en koja till att lösa en gåta. Genom att samarbeta på detta sätt lär sig barnen att lyssna på varandra, kommunicera effektivt och lösa problem tillsammans.
En annan strategi är att använda en "förhandlingslek". Detta innebär att barnen lär sig att förhandla och kompromissa för att nå en gemensam lösning. Till exempel kan du be dem att bestämma vilken lek de ska leka eller vem som får välja först. Genom att lära sig att förhandla och kompromissa lär sig barnen att hantera konflikter på ett positivt sätt.
Att lekbasera det mesta kräver förstås en del kreativitet hos de vuxna i familjen eller situationen. Men oj vad det lönar sig. Att samla sig, stanna upp och fundera på vad som kan få det låsta läget löst när två barn bråkar till exempel. Det kräver att vi själva kan ta hand om vår egen irritation, impulskontroll, trötthet, koppla bort det faktum att de kanske skriker rakt ut på restaurangen och att ignorera det där med “vad andra ska tänka” om jag inte tillrättavisar barnen enligt kulturella normer.Forskare inom barnpsykologi har kommit fram till att lek är en viktig faktor när det gäller att få barn att samarbeta och minska konflikter, det är ju också något som många av oss känner till och använder i viss mån, men kanske inte så självklart och frekvent som vi skulle kunna?
Genom lek kan vi lära barn att respektera varandra och utveckla sociala färdigheter, samtidigt som vi kan uppmuntra och guida dem mot önskat beteende. I en bloggserie i två delar kommer jag att berätta lite om hur vi kan använda lek som ett verktyg för att förhindra bråk och jobbiga situationer mellan barn och vuxna och få barnen med oss.
Det här är något vi använder hemma mycket varje dag och vi övar på att bli bättre på det. Vi ser hur effektfullt det är varje gång vi har sinnesnärvaro att stanna upp och tänka till inför varje situation där barnet kanske inte självklart är med på det vi vill ska ske eller är i affekt över något.
Första delen kommer nästa vecka men jag vill passa på att tipsa om en fantastisk bok på det här ämnet. Smart Föräldraskap - av Mattias Ribbing. Vilken ögonöppnare! En sådan bok jag önskat fanns för 20 år sen. Jag lyssnade på den först och sen köpte jag den som uppslagsbok. Jag köper väldigt lite böcker till mig själv, eftersom jag har svårt att läsa mycket text efter flera utmattningar, den här var dock given. Mattias pratar mycket om hur viktig föreställningsförmågan är för lärandet och hur vi kan använda leken förbättra samarbetet i familjen Här kan ni läsa mer om Mattias böcker!
//Jessica
Jag har under de tuffaste åren vi gått igenom hittat några strategier för att överleva mentalt, jag vet helt ärligt inte om de är så bra på sikt men jag har inte heller hittat några bättre när jag letat. Jag gjorde det inte medvetet utan plötsligt en dag insåg jag bara att det är så jag gör. Fick väldigt ofta frågan "hur orkar du". Svaret fanns ju egentligen aldrig, eftersom en inte orkar, men överlever ändå.
Livet i sektioner
För mig funkar det så att när något är för tufft delar jag jag omedvetet in livet i sektioner på något vis. Märker att det är lite svårt att förklara nu. Men ett bra exempel är ju detta med att boken nu släppts, att vi haft en release för inbjudna och en för allmänheten och allt det som finns runt det. Det har varit HELT fantastiskt, boken har fått så mycket fin respons från både barn och vuxna. Jag kan då vara helt närvarande i den känslan i de stunderna även om andra bitar av livet är skittuffa. Jag har verkligen njutit tillsammans med alla som delade de stunderna med mig. På ett sätt är det som att jag då låtsas att det inte finns några problem utanför den bubbla som just nu är fin och lyckofylld. Min hjärna skärmar av det svåra automatiskt. Det gör den också många gånger varje dag.
Bilder från den härliga releasen för inbjudna på Erik Hultgrens Bokhandel.
Min marsipanAxis som tog allt för lång tid och inte blev riktigt som jag tänkt - men duger ändå.
Blandade känslor
Att det går att känna lycka, glädje och sorg och smärta samtidigt är något jag upptäckte efter förlossningen med lilla och den PTSD som följde det traumat. Men den här strategin är mer att lura hjärnan till att välja glädjen där det går och när det går, att inte känna allt samtidigt, för det är lite för tufft.
Minfältet
Jag har funderat på hur mycket jag ska dela med mig om det vi nu igen går igenom i vår familj. Det är ett minfält i vad en inte bör säga utifrån väldigt många aspekter. Men jag har kommit fram till att tystnad bland oss som går igenom det här gör att det kan fortsätta. Vi som fortfarande orkar och som är i det behöver berätta, stigmat kommer aldrig försvinna annars.
Trotts att det nu finns mängder av data, både i frånvarostatistik, lärares och barns utmattningar, pedagogers och barns rop på hjälp, BUPs evighetslånga köer osv görs absolut ingenting från politiken för att förändra det som orsakar att barn får s.k. "problematisk skolfrånvaro", "går ut grundskolan utan godkända betyg" "inte behöriga till gymnasiet" osv. Det är uttryck som används flitigt, lösningarna kommer ofta i att höja kraven - nu senast med mer matte, förläng skolan, ta bort den sista lekbaserade utbildning vi har nämligen förskoleklass, mer bänkundervisning är politikens svar på allt detta.
MER av det som INTE fungerar.
När en jobbat i lösningsfokuserade organisationer är det här så oerhört svårt att acceptera, det är inte så en driver utveckling och löser problem. Näringslivet skulle vara helt dött om det använde metodiken skolpolitiker använder.
INGENTING görs av styrande politiker för att barnanpassa skolan efter vetenskap - att prioritera först vad barn behöver för miljö och krav för trygghet, välmående, inlärning, utveckling osv. D.v.s. en skola som är skapad för dagens förutsättningar, dagens barn, dagens samhälle och kanske ännu mer om vi tänker efter det samhälle vi vill till framåt. Detta samhälle, dagens verklighet för barnen liknar på inget sätt det där den svenska skolan har sina rötter. Dags att komma in i samtiden och eventuellt skulle det då kunna vara samma miljö som funkar bättre för de lärare som idag flyr yrket.
Barnanpassa skolan!
Jag tänker mig att om vi faktiskt på riktigt barnanpassade skolan, skulle de flesta individuella anpassningarna kunna tas bort. En miljö skapat för barns (människans) förutsättningar, med mer naturligt flockmönster. Tex mindre grupper, mer åldersblandning, många vuxna, mer lek, mer lust, mindre "kunskapskrav", mindre dömande och bedömande - en verklighet där fler barn får utrymme att må bra, får plats, känner sig trygga, sedda, hörda, har sin lärlust och livslust intakt tror jag att behovet av individuella anpassningar skulle vara minimalt. Samhällsbesparingen skulle troligen bli enorm.
En skola som inte bygger på plikt (tvångsinlärning om en får lov att vara lite spetsig) och nutidens politiska agenda utan på riktigt är en rättighet till lustfylld utbildning efter varje barns förutsättningar är jag helt övertygad om är vägen mot ett bättre och varmare samhälle. En skola där alla barn VILL och kan vara - ist för en skola där alla barn är tvingade att vara. Skolplikten skapar möjlighet för skolan att inte följa skollagen nämligen. En möjlighet som näst intill alla skolor utnyttjar flitigt. Troligen behöver vi erbjuda lite olika typer av skolor så att det finns lite möjlighet att som förälder välja det som passar ens barn bäst. Lagen idag tillåter i princip inte sådant.
Stanna i glädje
När svåra saker handlar om ens barn är det väldigt svårt att stanna i glädje och det gör jag inte heller, jag flackar väldigt mycket mellan sorg/smärta/oro och glädje/lycka. Men jag hanterar dem i block på något sätt.
Det har varit mycket tuffa veckor och det finns mycket tid framåt som rent statistiskt ser ganska nattsvart ut - så som det oftast gör när ett barn inte klarar skolmiljön. Den lilla nationella statistiken som finns ger inte utrymme för jättemycket hopp och det är många år kvar.
Jo, hopp finns för tiden efter såklart, men det är långt dit och vi ska lyckas få barnet igenom den tiden utan för svåra mentala skador. En väldigt duktigt specialpedagog som jobbar med dessa barn sa en gång till mig - "Om vi bara får de här barnen igenom grundskolan utan för stora skador, har de alla chanser att återhämta sig och lyckas sen"......utan för svåra skador.....
Det är den verklighet hen ser i sin vardag i sitt jobb, varje dag. Det är inget som skapats i mitt huvud. Hen är en av de med kanske störst insyn i hur det är för de här barnen på gruppnivå.
Att känna hopp för den närmaste tiden är jättesvårt men just nu är det höstlov - fullständigt underbart. Allas våra axlar kan sänkas i några dagar. Det är egentligen allt för mycket begärt att känna hopp mot bakgrund av både statistik och erfarenhet.
Jag vet allt för väl hur farligt det kan bli om skolan inte hittar en väg.
Jag jobbar hårt för att stanna närvarande med barnet, inte lägga för mycket energi eller tid på möten, telefonsamtal, mail, lösningar. Inte ett till barn ska känna att det är ett problem som ska lösas. Lagen gör det inte så lätt för oss föräldrar där dock. OCH vi föräldrar har inte en chans i världen att lösa skolans arbetsmiljöproblem, det som skapar problematisk skolnärvaro, vilket orsakar problematisk skolfrånvaro som förder ännu mer problematisk skolfrånvaro. Vi behöver börja i rätt ände.
Att vi ska känna hopp och positivitet är det är ändå vad som begärs. Även efter två års trixande och kämpande från barnets och vår sida.
Det kan till och med sägas till oss att det är vår inställning som avgör allt, att vi måste tänka på att vara positiva, att vi kanske skapar problemen, att vi ska sluta se problem där det inga finns...att vi kanske behöver mer stöd hemma fast det är skolmiljön som skapar ångest/oro/trötthet/otrygghet...
Det här är vardagen för nästan alla som har barn som inte klarar skolmiljön. Ändå känns det för nästan alla av oss som att vi blir bemötta som att vårt barn är det enda som har de här svårigheterna, att allt behandlas på individnivå. Ingen tar ansvar för den stora bilden, verkligheten som är att det är allt fler barn och det är många barn.
Undrar om arbetsgivare som ställs inför en anställd som upplever sin arbetsmiljö så frågar om personen kanske behöver stöd i hemmet...Undrar om det är vad facket skulle föreslå då som lösning? Undrar om det är vad lärare får som förslag när de inte heller klarar skolmiljön? Jag har alltid varit engagerad i arbetsmiljöfrågor, aldrig har det varit något som ens blir påtänkt som en lösning.
Tro mig, jag försöker stanna i positivitet inför barnet och jag lyckas oftast...när jag låtsas. Eftersom jag tränat så mycket på det har det faktist blivit verklighet, när jag numera ganska automatiskt går in i den strategin så känner jag de känslorna och utstrålar dem troligen också, eftersom de blir äkta i mig. Fake it until you make it - mycket bra ordsprok som funkar i de flesta områden i livet.
Den här strategin tar såklart oerhört mycket kraft och energi och påfyllnad av energi och återhämtningsmöjligheterna är minimala. Jag är lite osäker på om den här strategin att välja känslotillstånd och på riktigt landa i det också är bara bra. Kanske är det det, men jag tror att jag ibland blivit lite för distanserad, dvs när jag inte helt lyckas gå in i det jag vill eller bör för stunden. När jag är mer avskärmad från det svåra än inne i bättre känslor.
Trotts oändliga terapitimmar vet jag inte om jag frågat någon terapeut om just det :). Det får bli på nästa, för jag känner att det är dags att försöka hitta en nu. Jag har klarat mig fint utan i snart två år.
Lösningsorienterad hjärna
Jag har en väldigt lösningsorienterad hjärna, att vända stenar är min vardag och en stor del av mitt yrke också. Hjärnan går på högvarv dag och natt men här har jag ingen möjlighet att skapa några lösningar. Nästan ingen möjlighet att påverka. Det skapar enorm stress. Det är svårt för mig att bara acceptera att jag i princip inte kan påverka det som sker I skolan, så jag fortsätter försöka. Jag kan ju inte ge upp på mitt barn!
De lösningar vi tror skulle funka finns inte, erbjuds inte pga att "skolan" säger sig inte se några svårigheter. Något som också är oerhört vanligt att säga ute i landet när pengarna eller kunskapen inte räcker till det som kärvs, bl.a. fler "resurser" - fler trygga vuxna i direkt närhet till barnen, en fungerande ljudmiljö, en fungerande arbetsmiljö för alla.
Uppfyller barnet kunskapsmålen och beter sig som förväntat när det är i skolan så finns inga svårigheter där -alltså trotts att barnet inte kan gå dit större delen av tiden. Vad som sker inne i barnet och sen kommer ut hemma, är tyvärr lätt att exkludera. Behöver jag säga att det här också är vanligare bland flickor - att de oftare döljer sina svårigheter i skolmiljön och oftare blir utan rätt stöd?
"Resurser" förresten, vilket missbrukat ord i skolans värld. Om vi använde de rätta orden kanske attityderna skulle ändras? Alltså prata om pengar när det handlar om pengar, prata om personal/människor när det handlar om det. Att avkoda de orden med att använda "resurser" är ett sätt att flytta bort känslor från skolans värld. En värld fylld av tusentals barn, där deras känslor kanske är det absolut viktigaste att ha med i arbetsmiljöarbetet.
Jag väljer att dela detta nu, trotts att jag vet att det är långt ifrån populärt, för att många som vi behöver känna att vi är just många. Vår vardag är inte en isolerad händelse. VI är INTE dåliga föräldrar som lyssnar på våra barn och inte utövar tvångsmetoder som tex fasthållning (att bära sitt förtvivlade barn ut till bilen eller in i skolan tex), rädsla, hot, mutor, straff och belöningar etc.
De flesta av oss går igenom dessa faser tidigt ibland mot bättre vetande, ibland av okunskap, oftast i ren panik. Pressen på oss är ENORM, och jag förstår om alla inte klarar att stå emot den. Skolan kan bli väldigt provocerad när en säger att en inte tänker tvinga sitt barn dit, det krävs ganska mycket för att orka möta det. Det tog för lång tid innan jag gjorde det sist det begav sig.
Att inse att det inte alls handlar om barns utbildning när vi utövar tvång utan om plikten, kraven och vår egen indoktrinering från en annan tid, en annan skola, ett annat samhälle. Att vi enligt lag inte bara får lov att sätta vårt barns hälsa i absolut första rummet, att vi också har rätt att kräva att andra gör det utan att det förväntas av oss att göra just det. Det kommer alltid vara viktigast. Skola kan absolut vara en hälsofaktor - men just nu för väldigt många är det en sjukfaktor.
Därför vill jag också berätta!
20% av barnen slås ut
Vi måste ändra systemet om vi inte ska förlora 20% av barnen till psykisk ohälsa som tar år att återbygga för de som överlever. Alla överlever inte! Just nu är det ca 20% men det ökar. Bakom alla icke godkända grundskolebetyg finns det barn som högst troligt lider!
Om en tänker ekonomi så är detta också 20% av den arbetskraft samhället förväntas få tillgång till. Om inte allt det andra får fart på politiken, så kanske den lilla detaljen kan vara nåt att diskutera? Föräldrars och lärares sjukskrivningar likaså.
Bloggen skulle handla om bokreleasen.
Puh - det var inte såhär jag tänkt denna blogg. Den skulle handla om bokreleasen. Men i skuggan av en fantastisk bokrelease pågår detta för oss och tiotusentals andra svenska föräldrar och barn just nu.
Att jobba för barns möjligheter att stärka sig själva känns jätteviktigt i vår värld, men det är ju mot bakgrund av en vuxenvärld som först och främst behöver göra allt vi kan för att ge dem bra förutsättningar att få vara just barn!
Axis mission är att göra massor för att stärka barnens möjligheter att stärka sig själva och möta motgångar med verktygen för det. Men jag sörjer varje dag att det behövs i så stor omfattning.
Jag har mött många redan nu i arbetet med bokenreleasen som berättar hur deras barn mått, vad de fått kämpa med, speciellt gentemot skolan och jag blir rädd, bestört, berörd. Det var jag av någon konstig anledning inte beredd på, kanske just för att vi pratar för lite om det, det är stigmatiserat, nästan tabu.
Arenan saknas.
Jag märker att arenan för att prata om det vi går igenom när barn börjar signalera eller mår dåligt är för liten eller saknas helt. Det är svårt att få förståelse för många, även i den egna familjen/omgivningen.
Föräldrar skuldbeläggs, ifrågasätts, orosanmäls (i stor omfattning), misstänkliggörs för att de inte utövar tvång mot sina barn, för att de lyssnar på sina barn, söker all stöd och hjälp som finns att tillgå, försöker hitta vägar där de inte har makt att påverka ändå. Det är oerhört anmärkningsvärt, förkrossande och dessutom helt värdelöst och meningslöst ur ett lösningsperspektiv.
Axis jobb kan just nu kännas lite överväldigande, när jag precis börjar inse hur omfattande problemet är med barns psykiska ohälsa. Det är så mycket större än jag redan sett och trott, och jag hade ändå en ganska mörk bild redan.
Jag hoppas att jag kan få fortsätta vara frisk denna gång, så jag kan fortsätta arbetet med Axis, med flera böcker och andra medier som Axis vill göra. Jag har ingen plan för hur eller när ännu. Det brukar visa sig längs vägen.
Lösningar
Mest av allt hoppas jag att vi snart får en hållbar lösning för barnets utbildning och att jag lyckas hålla mig närvarande i stället för att vara på ständigt stenvändarmode och på skolmöten, därefter 0 energi kvar.
Skolmöten och samtal är inget som vi kan välja bort och jag har just nu inget verktyg för hur jag ska stoppa dem från att dränera mig.
Jag håller mig uppmärksam och ser att jag inte lyckas med det hela tiden. Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska klara det heller - men skillnaden mot sist är att jag i alla fall har oerhört mycket mer kunskap och fokus på orsakerna.
Längtar efter lov mer än barn gör
Många av oss som har det såhär längtar till loven mer än barn generellt gör.
Så nu njuter vi av att inte behöva ha ett enda samtal eller möte och inte inte prata skolsituation med barnet på hela veckan. Nästa vecka blir tyvärr väldigt tätt med sådant!
Jag går in i en annan tid och låtsas att allt är fine - så att jag kan jag jobba lite och försöka skapa mig en inkomst. Det är ju på något sätt något jag uppfattar som både en rättighet och skyldighet vi vuxna har ändå. Något som är långt ifrån självklart när en har hemmakämpare omkring sig.
Dela gärna era tankar och känslor runt detta i kommentarer, pm eller mail.
Vad har ni för överlevnasdstrategier och vad har funkat bäst för era barn?
Jag har nu sagt det som inte får sägas högt när en är mitt i det, kanske fler vågar, kanske kan vi backa och hjälpa varandra mer att lyfta detta vart än vi går, så ingen mer kan blunda för det! För blundas gör det, jättehårt, medan vi som är i det sörjer förtvivlat tillsammans i olika, jätteviktiga men slutna Facebookgrupper.
Med värme och kärlek
/Jessica
P.S 1 - Ja, det finns föräldrar som brister i omsorg av div anledningar på div vidriga vis. De är relativt få i förhållande till antalet barn med eskalerande frånvaro eller som är helt hemmakämpare pga arbetsmiljön för just dem i skolan.
P.S 2 - Detta är inte en fråga på pedagognivå utan på samhälls- och skollednignsnivå. Min skolkritik är inte generellt riktad mot pedagoger, jag får ändå höra ibland att jag är orättvis mot dem, att de sliter och gör allt de kan. Jag har aldrig påstått något annat.
P.S 3 - När jag uttalar mig skolkritiskt är det flera som tror att det är min kritik som orsakar mina barns frånvaro och ohälsa. Men det är bakvänt tänk. Jag har inte varit skolkritisk alls förrän mina barn blev sjuka av/i skolan. Ni som följt min blogg vet att jag själv älskade skolan större delen av tiden och har sett det som helt självklart att barnen ska dit, oavsett vad. Lite för mycket t.o.m.
Genom lek kan barn utveckla färdigheter, bearbeta känslor och erfarenheter, samt stärka sin självkänsla och självbild. Lek kan även ha en positiv effekt på barns fysiska hälsa och minska stress och ångest.
Som förälder eller vårdnadshavare är det viktigt att uppmuntra lek och skapa en trygg och stimulerande lekmiljö för barnen. Enligt forskningen bör skolor och förskolor också främja lek genom att integrera den i lärandet. Genom att ge barn möjlighet att leka och utforska på ett naturligt sätt kan vi främja deras mentala hälsa och välmående på lång sikt.Genom rörelse och aktivitet under lek, kan barn stärka sin kropp och förbättra sin motorik. Lek kan också ge barn möjlighet att uppleva glädje och lycka, vilket kan minska stress och ångest.
Det är viktigt att barn har tillgång till en trygg och stimulerande lekmiljö för att utvecklas och trivas. Vuxna kan främja lek genom att ge barnen tillräckligt med tid och utrymme för fri lek, samt genom att erbjuda lämpliga leksaker, material och naturen. Enligt forskningen bör skolor och förskolor också integrera lek i lärandet, det ökar motivationen och engagemanget hos eleverna. Det är en väldigt enkel väg till lärande. Den som hjärnan är skapad för.
Det här ligger mig väldigt varmt om hjärtat, då jag upplever att det är dels här som skolan tappat ett viktigt fokus och än mer i nyaste reformen där förskoleklassen (mer lekbaserat) försvinner till förmån för mer ordinarie skoltid. Än mer lek försvinner för de här ganska små barnen, vars hjärnor lär sig bäst genom lek. Helt obegripligt och ologiskt i mina ögon.
Det verkar som att skolpolitiker inte vet hur viktig leken är för välmående och lärande, som att lek är något som ska ske på “fritiden” och på rasterna - som att det inte tillhör kunskapsinlärningen och skolplikten. Jag kan såklart ha fel, men vad kan det annars bero på att skolan byggs på andra grunder än det som funkar bäst för barns lärande? Om de som tar besluten vet detta, varför gör de ändå så?
Jag tror det är av yttersta vikt att skolan återför ett lekbaserat lärande i hela lågstadiet, kanske även mellanstadiet och därmed ett oändligt mycket mindre prestationsbaserat system. Tyvärr ser jag inget av det på gång utan det görs mer av det som funkar allt sämre i stället. Så sorgligt, inte minst för alla de barn med familjer som ramlar utanför den ramen. Vi är väldigt många och blir fler för varje dag.
Jag vet att pedagoger kämpar för varje dag - min skolkritik ligger inte hos pedagoger utan i systemet. Det system som slagit ut mina barn och fortsätter i en rasande takt att slå ut tusentals barn inte bara ur systemet utan ut ur sin psykiska hälsa. Förskolorna lyckas ypperligt med lekbaserat lärande och det borde vara enkelt att bara ta in mer förskolepedagogik i skolan istället för att ta bort den. Det kräver såklart både mer personaltäthet och eventuellt pengar till skapande och material. Mest av allt kräver det att politiken ska vilja!
Vad tänker du om hur skolan fungerar idag i ljuset av att lek är en grundbult i lärandet hos barn?
//Jessica
Söker du efter en enkel men kraftfull metod för att hjälpa ditt barn att utveckla viktiga färdigheter som kreativitet, problemlösning och samarbete? Då borde du ta en titt på vår senaste bloggpost där vi undersöker hur lek kan påverka ditt barns självkänsla, självbild och sociala relationer.
]]>Genom lek kan även barn bearbeta känslor och erfarenheter på ett naturligt sätt. Forskning visar att lek kan ha en positiv effekt på barnets självkänsla och självbild. Genom att ge barn frihet att leka och utforska sina intressen och idéer, kan de känna sig mer självsäkra och självständiga. Lek kan även hjälpa barn att utveckla empati och förståelse för andra, vilket är viktigt för sociala relationer.
Jag försöker personligen bli bättre på att låta barnen leka mer fritt, inte störa eller förstöra, när de kladdar, kaosar ner hela huset med grejer. Det är verkligen en utmaning och något jag än så länge inte är speciellt bra på, 23 år in i föräldraskapet haha. Även här har jag fattat lite för sent i livet att en inte måste “uppfostra” barnen så som det varit innan. Men när jag tänker efter och orkar hålla igen mina kommentarer om det upplevda kaoset ser jag ju fördelarna som det ger för barnens utveckling. Att barnet utforskar vad som flyter och inte genom att lägga mat eller leksaker i glaset i stället för att dricka upp vattnet vid middagen är ett sånt exempel.
Varför är det så oerhört viktigt för oss vuxna att barn inte kladdar vid matbordet? Mycket viktigare än att de får utforska och utveckla sina förmågor helt klart. Det går kanske att göra båda? Att tillsammans med barnet gå in i det utforskandet en stund, och efteråt prata lite om att nästa gång vi utforskar vad som flyter, kan vi göra det efter maten eftersom många inte tycker det är så trevligt med kladd vid matbordet.
Men oftast bråkar vi ju lite om det - där och då. Av det lär sig barnet inget positivt alls. Eller, det är kanske bara jag som gjort så många gånger mot bättre vetande eller på grund av gamla normer om barnuppfostran?
Jag tycker det är väldigt spännande att ifrågasätta sina varför i allt en tycker är viktigt, både i livet i stort och i föräldraskapet. Varför är detta så viktigt för mig - är det baserat på prägling/norm/kultur eller på något som verkligen är viktigt på riktigt för mig själv här och nu? Det är utmanande och utvecklande. Jag gjorde i princip aldrig det när jag var yngre, då var jag extremt principfast. Men det är ju så mycket roligare att vara nyfiken och ifrågasätta sina principer, beteenden och reaktioner i olika situationer.
// Jessica
Det var oerhört skönt att lyssna på andras berättelser innan det var dags för mig att presentera mig och min bok på lördag eftermiddag. Samtidigt var det nästan olidligt att vänta.
Att höra andra berätta om hur böcker blir till i dem gjorde mig trygg i att det är inte bara jag som är konstig - att Axis kom till mig med sin berättelse och jag bara förmedlar den. Det verkar vara så det funkar för väldigt många författare.
Kristall - placebo eller inte så funkade det.
Min äldsta dotter var med mig på resan och köpte en kristall på stan under fredagen - den skulle ge mig frid i själen. Jag hade den i fickan på lördagen, skrev lite stödord på lunchen och gick ut en stund innan det var dags för mig. Jag gjorde lite djupandning, lite rörelser (javisst utanför entrén bland allt folk, så får det bli ibland).
När jag kom in igen var jag ganska lugn. När jag väl tog micken för att presentera boken och mitt varför till den var jag helt lugn! Så märkligt, det brukar jag inte vara när jag ska prata i mikrofon. Jag antar att jag helt enkelt var förberedd så väl som jag kunde bli.
Det gick bra, jag mindes inte exakt vad jag sagt efteråt och när jag spelade upp det förläggaren filmat, så kände jag såklart att jag velat ändra lite, lägga till, dra ifrån - men så är det ju alltid i princip. De som lyssnade fick iaf med sig det jag ville förmedla.
Det är jättejobbigt att titta på videos på sig själv, men även det är ju dags att öva på tänker jag. Jag behöver lära mig att stå ut med min uppsyn och min röst - alla runt mig måste ju det haha. Det är Axis som ska stå i fokus - men det är ju jag som förmedlar Axis budskap och om jag behövs i bild för att Axis ska nå ut så får det bli så. Att filma sig själv, göra 533 omtagningar och klippa - det är en sak. Ett helt anförande rakt upp och ner , live, utan kontroll, det är puh - något helt annat haha.
Det är väldigt speciellt att stå i monter på mässor, det vet alla som provat. En blir VÄÄLDIGT trött. Miljön på bokmässan är också...väldigt speciell. Ganska dåligt ljuddämpad miljö, många olika scener och högtalare som pratar i varandra och väldigt varmt, dåligt med syre.
Ni som följer oss på instagram såg också att jag började med migrän på fredagen, den satt i över lördagen också, det hjälpte såklart till att skapa trötthet och lite hjärndimma haha.
Anspänningen innan avresan - då jag skulle planera klart för marknaden som var på söndagen, få med alla grejer till den och så förbereda mig för bokmässa och camping på ställplats. Det var lite mycket liksom, men så blir det ibland i mitt jobb/liv att det tjockar ihop sig. Jag försöker undvika det, men här gick det inte.
Väl på plats och installerade på mässan och campingen kunde jag slappna av - allt var lugnt, koll på läget - PANG migrän :). Konstigt nog vänjer en sig liksom inte och glömmer förbereda sig för det (förutom att jag alltid har medicin och spikmatta med mig såklart).
MEN AXIS DÅ!!??
Det gick bra för Axis, tror jag. Jag har inte så mycket att jämföra med. Men jag fick signera ett antal böcker- jättekul ju!! Det var många som plockade med boken, visade intresse och så och förlaget lyckades jättebra med monter och försäljning totalt. Jag får så mycket fin kritik från alla håll både barn och föräldrar och inte minst bland pedagoger och de som jobbar inom stöd till människor på olika sätt. Det betyder jättemycket att de validerar och tror på att boken kan göra skillnad.
Jag fick dessutom oerhört mycket komplimanger för mina kläder och mitt hår - både på toaletten och av barn och vuxna som gick förbi eller jobbade med oss, det är jag inte direkt van vid som mest går hemma med pandemitofs och mjukiskläder haha. Fina, modiga ungar som kommer fram, petar på mig och säger - "jag gillar dina byxor, och din tröja, och ditt hår".
Vi är jättenöjda både Axis och jag.
Vi saknade dock vår illustratör Emelie Wiklund, då då hon inte kunde vara med. Som ni vet såg jag jättemycket fram emot att få träffa henne. Vi får boka in ett annat tillfälle helt enkelt!
Stort tack till alla er som följer oss här, ni som besökte oss på mässan och ni som hejar på. Det betyder allt!
//Jessica
//Jessica
]]>Genom att läsa böcker med positiva budskap och karaktärer som barnen kan identifiera sig med, kan högläsning ge en känsla av trygghet och självkänsla. Det kan också hjälpa barn att utveckla empati och förståelse för känslor och erfarenheter som de själva kanske inte har upplevt. Att läsa högt för barn kan vara ett utmärkt sätt att främja hälsosam mental hälsa hos dem. Det här är ju också huvudsyftet med att jag valt att nu skriva just barnböcker.
Jag har gjort några tusen timmar högläsning för barnen och tycker det är både viktigt och mysigt. Men en period när jag var sjuk i utmattning och var det jättesvårt att läsa högt - eller läsa alls. Då ville hjärnan bara somna hela tiden, speciellt när en, som de små barnen ofta vill, måste läsa samma bok VARJE kväll haha. Jag gjorde det ändå, men ibland blev de irriterade då jag babblade om sådant som inte alls stod i boken (drömlandet hade tagit över). Nu går det mycket bättre, men efter alla dessa nattningar med högläsning under nästan 23 års tid har min hjärna nog ändå bestämt lite att det är dags att sova när böcker ska läsas fysiskt haha. Det är bara att kämpa på. Hux flux har de vuxit upp och en får vänta på eventuella barnbarn för att få mysa med böcker och barn igen.
Ha en fin dag
//Jessica
Forskare inom barnpsykologi betonar vikten av högläsning för barn. Att läsa högt för barn är något som kan hjälpa dem att utveckla sina språkkunskaper. Genom att läsa högt för dem kan du också hjälpa dem att utveckla sitt ordförråd och förståelse för grammatik. Det här är särskilt viktigt för yngre barn som inte har lärt sig att läsa själva. Genom att lyssna när en vuxen läser högt för dem, kan de lära sig att koppla samman ljud och betydelse och på så sätt bygga upp sin läsförståelse.
Vi har alltid läst för barnen på kvällen, när de ska somna. När de är riktigt små också på dagen, men av någon anledning har det blivit mindre av dagtidsläsning ju större de blivit. Numera läser vi först högt för 7 åringen, sen blir det ljudbok efter det. Ibland läser hon delar av sidorna själv, men hon föredrar att lyssna när hon är trött. När de stora var små blev det en del musiksagor på cd och kassett efter högläsningen (då, på stenåldern ni vet).
Brukar du läsa högt för dina barn? Varför/Varför inte?
//Jessica
]]>
- är nu på tryckeriet och bör komma till oss i tid till Bokmässan i Göteborg i slutet av september. Det är en liten nagelbitare minst sagt. Det kan komma att diffa på någon dag hit eller dit om den kommer i tid eller ej. Onödigt spännande!
Du missar väl inte att du kan förbeställa boken här - då får du ett signerat ex samt ett rabatterbjudande i vår butik.
Axolotlen Axis lever ensam i en sjö i Mexico City. Axis vågar inte lämna hemmet för att jaga mat. Med din hjälp kan Axis bli lugn, mätta magen och sova gott.
Vill du hjälpa Axis våga? - är en interaktiv bok där barnet får hjälpa Axis att hantera sin rädsla och samtidigt själv lära sig ett enkelt självhjälpsverktyg att använda när hen upplever skrämmande händelser eller överväldigande känslor.
För ett år sedan IDAG frågade jag Emelie Wiklund första gången om hur jag ska göra med min bokidé. Ska jag göra skisser som hon kan illustrera ifrån eller hur det brukar gå till. I slutet av november fick hon så mina skisser. Det fanns alltså för ett år sen inget manus ens och nu är den på tryckeriet. Det är helt osannolikt egentligen.
Förlaget som ger ut boken hade manusstopp för 2023, det hade alla förlag i princip eftersom vi skickade det i mitten av december. Men tack vare att illustratör Emelie jobbar med dem redan kunde jag i alla fall få manuset läst snabbt. Det kan ibland ta 6 månader eller mer att ens få svar från förlag har jag förstått nu. Förlaget, Cookies n Dragons, gillade boken och berättade att de tack vare att det uppfattades som ett nytt sätt/en ny typ av bok samt att de känner Emelie väl och vet att arbetet med illustrationer kommer flyta fint tog in den för utgivning 2023 trotts manusstopp och fullbokat egentligen. Det är ett litet förlag och förläggaren har kämpat för att få med Axis i schemat så att den ska finnas med till bokmässan.
Jag är väldigt tacksam för det och det känns fortfarande helt overkligt.
Jag gjorde mina skisser först på papper sen i canva genom att klippa och klistra med bilder, grafik figurer osv - skrev texterna direkt i skisserna och Emelie har tolkat dem så fantastiskt! Hon förstår direkt vad jag vill skapa för känsla och uttryck med Axis - det har varit en ren fröjd det här arbetet.
Nu pågår planeringen för fullt inför mässan. Jag har aldrig varit på den och vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig elelr vad som förväntas av mig, men det löser sig. Jag har i alla fall bokat ställplats för Pärla (vår multivan), så vi har någon stans att sova.
...det är något vi alla ofta hör. Vissa blir provocerade av sånt - jag med ibland. Våra förutsättningar att faktiskt göra det är väldigt olika och det har jag stor respekt för, men de flesta kan i alla fall ta små steg på den väg drömmarna visar oss.
Jag har tidigare berättat här att den här boken är inget jag gått och drömt om i åratal. Den dök upp i mig plötsligt och intensivt förra sommaren och det blev liksom omöjligt att inte göra något med. Men jag vill ändå slå ett slag för att VÅGA göra sånt som känns rätt och intensivt. Jag kunde ha låtit bli och sen gått och funderat resten av livet på vad som skulle kunna blivit av Axis. Nu kommer vi i stället få veta och jag kommer göra mitt yttersta för att Axis ska få jobba på många olika sätt med att stötta barns psykiska hälsa. Är det något alla som känner mig vet så är det att jag är extremt envis, så det finns goda förutsättningar tänker jag :).
Hoppas du vill följa och stötta oss på den resan?
Du kan hjälpa till till exempel genom att bjuda in vänner och bekanta till vår Instagram eller Facebook. Dela våra inlägg när du känner för det och givetvis om du vill - köpa boken och andra produkter. Det är väldigt svårt att nå ut som liten ensamföretagare så vad du en kan och vill göra för Axis och mig, litet eller stort är vi oerhört tacksamma för.
//Jessica
Fem tips på hur du kan hjälpa dina barn att övervinna sina rädslor:
Ha en fin dag!
//Jessica
Separation och riktigt små barn ligger mig extra nära då min minsta dotter och jag separerades länge, utan medicinsk grund, vid hennes födsel. Jag blev sjuk, men hon var frisk. Läget var under kontroll, ändå hölls vi separerade utan möjlighet till någon hud mot hudkontakt med mig, de matade också till henne sovandes på BB på andra natten för att slippa gå till mig på IVA (hon låg hud mot hud med sin pappa, så absolut inte ensam som alla de barn som legat på BB under 80-talet). Allt detta gav mig PTSD och sedan utmattning efter att jag tillfrisknat från det. Jag fick ganska snabbt bra traumabehandling med EMDR när hon var 5 månader, jag har förstått att jag hade mycket tur där. Många kämpar med PTSD från förlossning i åratal utan att få annan hjälp än antidepressiva mediciner.
Hur det påverkat henne känns tungt att tänka på, nyfödda bebisar har så känsliga system då de är helt beroende av oss.
Det blev extremt tydligt hur känsligt det är när jag skulle få behandling bara några veckor efter förlossningen (akupunktur) och en nära anhörig skulle ha hand om henne i ca en!!! timme. Hon sov när de gick, vaknade efter en liten stunds promenad och det blev totalt skrikkaos. Den anhörige mådde också jättedåligt och folk runt omkring försökte stötta och hjälpa till. De fick tag i mig på telefon och jag fick avbryta behandlingen (terapeuten slet ut nålarna i snabb takt) och skynda mig så gott jag kunde till dem (två veckor efter kejsarsnitt och brutal akut havandeskapsförgiftning är en inte så snabb).
Dottern hade somnat av utmattning när jag kom fram ca 10 min senare. Vår anhörige var också tagen av situationen och efter detta tog det lång lång tid innan min dotter fullt ut accepterade att vara i den personens famn igen. Nu 7år senare är tilliten dem emellan fullt återställd, men det har varit en liten resa och den tog flera år. Den var såklart jättetuff för den anhöriga med, ingen av oss trodde ju att det skulle bli så av en så kort separation där barnet sov dessutom.
Ellie blev en koalabebis av rang. Ingen vagn dög, bara bärsjalar eller bärselar eller famnar. Hemma sov hon gott i timmar i streck de första månaderna, sen började nattmaraton med ca 20 uppvak per natt i nästan två år. Jag kan inte veta om det härrör till separationerna, men mina tre stora barn som inte separerats så från mig tidigt har aldrig varit så. När en läser mer runt barn och separationer känns det ju rimligt att barnet reagerat kraftigt på separation.
Separation och barns känslor.
Forskning visar att barn som upplever separation från sina föräldrar kan drabbas av ångest, depression och beteendeproblem senare i livet. Som förälder är det därför viktigt att skapa en trygg och säker miljö för sina barn och att hjälpa dem att hantera separationer på ett hälsosamt sätt. Det blev tydligt att vi behövde hantera detta med extra stor försiktighet efter den start hon fick i livet.
Här är några tips för de som vill hjälpa sina lite större barn att hantera separationer på ett hälsosamt sätt:
Vi kan hjälpa våra barn att hantera separationer på ett hälsosamt sätt och skydda deras mentala hälsa på lång sikt. Så var noga med att skapa en trygg och säker miljö för dem.
Jag vet hur det är att vara efterklok och inse efteråt vad jag missat i barnens uppväxt, det är lätt att lägga skuldkänslor på oss själva för det. Gör inte det om du missat ett och annat runt detta. Vi kan inte börja ändra felaktiga tankemönster och beteenden hos oss själva förrän vi har kunskapen. Vi kan också be om ursäkt om barnen mogna för att förstå det.
Ha en fin dag!
//Jessica
Som förälder eller vuxen i barns närhet är det viktigt att förstå varför rädsla uppstår och hur man kan hjälpa barn att hantera den på ett hälsosamt sätt. Genom att ge dem verktyg för att hantera sina rädslor kan de utveckla starkare självförtroende och större tilltro till sin förmåga att hantera olika situationer.
Det finns såklart olika typer av rädslor, såsom separation, mörker, höjder, djur och sociala situationer m.fl. De kan påverka barnet på olika sätt, beroende på deras intensitet och hur ofta de upplevs. Vissa rädslor kan vara positiva eftersom de skyddar barnet från farliga situationer, medan andra kan vara negativa eftersom de kan begränsa barnets liv och lek. Det är viktigt att föräldrar och vårdgivare tar barnets rädslor på allvar och hjälper dem att hantera och övervinna dem på ett tryggt och stöttande sätt.
Ha en fin dag!
//Jessica
]]>